”Fantasi är viktigare än kunskap.”

Myten om kreativiteten

En föreställning om kreativitet är att det är en särskild talang som vissa har och andra saknar. I historien har man sett konstnären som någon som gudarna utrustade med en särskild gåva, geniet som såg det andra inte kunde se.

Hjärnforskningen har kanske förstärkt denna bild. Under en tid har man betonat de två hjärnhalvorna med skilda uppdrag. Den vänstra för den analytiska och logiska förmågan och den högra den konstnärliga, dit kreativiteten räknas. I dag vet vi att det inte är så enkelt. Hjärnan är plastisk, det vill säga formbar under hela livet. Den behöver de konstnärliga uttrycken bild, dans, musik och teater, för lärandet och för att hålla oss vitala. Säkert finns det individuella skillnader men när det gäller kreativitet har det visat sig vara något som vi kan öva upp, närmast att betrakta som en metod.

Anne Bamford, professor vid University of Arts i London och uppmärksammad för sin forskning om konst, utbildning och visuell kommunikation, menar att skolor som medvetet arbetar med konstnärliga uttryck både utvecklar elevernas lärande och atmosfären på skolan. Hennes forskningsrapport The Wow Factor som publicerades 2005, visar hur särskilt skolor i socialt utsatta områden kan åstadkomma stora förändringar just genom en hög närvaro av estetiska uttryck i det vardagliga arbetet. Hon är också tydlig när det gäller IKT i skolsammanhang. Det hör till den kreativa sfären. Tillsammans med framlidne professor James S Caterall vid UCLA har hon tagit initiativ till Centers for Research on Creativity.

Bamford säger att kreativitet och fantasi kan näras genom konst – men egentligen inte läras ut. Detta påstående sätter fokus på den miljö vi skapar runt våra elever. Hur utformar vi en sådan miljö som stimulerar och utmanar lärandet och samtidigt är en god växtplats där kreativitet och fantasi kan odlas?

Om fantasins betydelse

Den amerikanska poeten Emily Dickinson lär ha skrivit 1 800 dikter, ofta skrev hon en om dagen. Få av hennes dikter publicerades medan hon levde, de upptäcktes av hennes yngre syster, efter hennes död. En av de mest kända är:

”Jag har aldrig sett en hed ej någonsin havet jag såg. Men ändå vet jag hur ljungen ser ut och känner igen en våg”

Dickinson föreställer sig en hed utan att någonsin ha sett en, om man nu ska ta henne på orden. Eller så har hon sett en, men kanske försöker sätta sig in i hur det hade varit om hon inte visste vad det var. Kanske talar hon om något helt annat, något som vi bara kan ana. Det är inte så viktigt att veta exakt vad hon menar. Det är vackert med det mångtydiga och öppna, de poetiska orden som sätter igång känslor, tankar och associationer.

På isländska finns ett ord, leikhús, som betyder teater. Ett hus som man leker i, med andra ord. Lek och fantasi är två ord för samma sak. Ingen lek utan fantasi och heller ingen fantasi utan lek. Idag vet vi att barn, lek och lärande är en treenighet som hör samman. Behovet av lek, fantasi och skapande finns i alla åldrar, hur lekandet tar sig i uttryck är bara lite olika.

”I vardagslivet kallar man allt som är overkligt, allt som inte svarar mot verkligheten och på så vis inte kan ha någon allvarlig praktisk betydelse, för föreställning och fantasi. Men i själva verket är fantasin grunden för varje kreativ aktivitet inom kulturens alla områden och möjliggör det konstnärliga, vetenskapliga och tekniska skapandet”.

Citatet är taget ur utvecklingspsykologen och pedagogen Lev Vygotskijs bok ”Fantasi och kreativitet i barndomen”, där han beskriver fantasin som en ytterst komplex process. Att synen på att fantasi skulle vara en exklusiv och ovanlig gåva från gudarna till vissa utvalda, förkastar han bestämt. Fantasin har en koppling till verkligheten, säger han, den bygger på det som en människa tidigare upplevt. Ju större rikedom av erfarenhet, desto fler bitar kan kombineras till något nytt. Men fantasin gör också att vi kan föreställa oss något som vi faktiskt inte har sett. Kanske som i Emily Dickinsons dikt. Genom att sätta samman de egna erfarenheterna med andras berättelser från det sociala livet, media och litteratur, får vi en oändlig mängd pusselbitar. Pusselbitar att kombinera samman på olika sätt av olika människor.

Vygotskij skiljer mellan den yttre och den inre fantasin, den yttre hämtar näring ur yttre intryck, medan den inre får påfyllning inifrån. Enligt honom finns det en skillnad mellan barnets fantiserande och den vuxnes. Barnet kan föreställa sig i mindre grad än den vuxne. Men barnet tror mer på sina fantasier och har mindre kontroll över processen. Den vuxnes fantasi däremot har ett mått av verklighet i sig och anpassar sig efter det som händer i det verkliga livet. Vuxenfantasin blir en blandform av ren fantasi och verklighet. Vår uppgift i skolan är att ge barn en mängd intryck, så att de kan utveckla sin fantasi.

Anne Bamford menar att kreativitet och fantasi inte är något man har eller inte har utan kan tränas och stimuleras genom mer genomtänkta metoder. En konstnärligt utformad metod kännetecknas av att den:

• Har ett mer öppet slut
• Är mer originell
• Är mer engagerande
• Är mer elevcentrerad

Kreativitet och fantasi kan som tidigare nämnts, näras genom konst men egentligen inte läras ut i traditionell mening. Hon fann att fantasi snarare är en effekt av konstnärliga studier. Genom att tolka andra konstnärers arbete och blanda in egna idéer, tränar man den individuella förmågan till idéskapande. Fantasin i sin tur är beroende av att det finns utrymme för frihet och spontanitet i en öppen och icke-värderande omgivning.

Albert Einstein spetsade till det en gång i en intervju i Saturday Evening Post 1929, genom att säga: ”Fantasi … är viktigare än kunskap. Kunskapen är begränsad. Fantasin omsluter världen”.

Ju mer kunskap man har, desto större kan insikten, kreativiteten och fantasin bli. Någon motsättning mellan fantasi och kunskap finns alltså inte.