Att skolan är en kulturell mötesplats, att eleverna ska hämta stimulans ur kulturella upplevelser och att skolan ska stimulera elevernas kreativitet – det står i läroplanen. Hur påtagligt detta är i vardagen för lärare och elever kan säkert variera. Jag kan bara säga att i min vardag har jag glädjen att möta detta dagligen. Jag arbetar som musiklärare på ett estetiskt program och just nu håller vi på och förbereder en föreställning som ska framföras på invigningen av Lights In Alingsås i stadens stora arena. Tillsammans har elever och lärare skapat koreografier, musik och arrangemang som nu intensivt förbereds för att allt ska bli så bra som möjligt. Ibland har läraren en i färdig koreografi eller ett körarrangemang som övas in med eleverna. Ibland skapar eleverna själva inom givna ramar och ibland sker detta i ett kreativt samspel. Vägen dit kan ofta vara knölig och gropig men lika ofta kan det vara som att cykla i medvind.
Vad är det som gör att det känns som att man har vinden i ryggen? Vad är det för mekanismer som är viktiga att förstå för att kreativitet och samspel ska fungera?”Skolans mål är att varje elev stärker sin tilltro till den egna förmågan att själv och tillsammans med andra ta initiativ……” Nånstans här finns nog ändå kärnan, tror jag – tilltron till den egna förmågan, själv och tillsammans med andra. Det gäller ju eleven, men också läraren. Erfarenhet, kunskaper och färdigheter är ju nödvändiga, men tilltron till den egna förmågan och tillit till omgivningen är en grundförutsättning som måste skapas en miljö för.
”Jag kan absolut inte komponera musik” sa eleven för ett halvår sedan till mig. ”Det är klart att du kan, du vet inte om det bara än”, sa jag. Och nån typ av tillitsfull miljö har nog infunnit sig, eftersom denna elev nu skrivit musik som ska användas i en professionellt producerad film.
När jag igår besökte ett av mina barnbarn, som snart fyller tre år, berömde jag en teckning hon ritat och som satt uppsatt på väggen. ”Vad fin”, sa jag. ”Jag vet”, sa hon. Och där och då tänkte jag, att den där självklara tilliten finns ju med från början, när vi som små barn lär oss gå, sätter ord på ting och skapar nya saker. Vad händer sedan? Vart tar tilliten till den egna förmågan vägen? Att själv och tillsammans med andra…
Hur tar vi hand om detta i skolan? Det som det ju står om i läroplanen. Detta är dagens fundering för mig. Just nu känns det tacksamt, i det sammanhang jag får vara i. Men det skiftar, såsom livet och tillvaron gör. Det är fredagkväll och jag ska laga lite mat, vara lite kreativ. Om min fru säger ”Vad gott” tänker jag svara ”Jag vet”!
Lennart Esborn Musiker och Musiklärare Alströmergymnasiet, Alingsås
Kreativiteten och läroplanerna 
Lämna en kommentar