”Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa…”

Skolan och kyrkan har en gemensam historia och i förra blogginlägget gjorde jag ett nedslag i medeltiden. Den här gången rör vi oss från 1500-talet till 1800-talet. Det kanske är fler än jag som tänkt att läskunnigheten var si sådär dåförtiden, särskilt ute på landsbygden. Men bibeln, psalmboken – och husförhören – gjorde sitt till för att den faktiskt var god. Min egen mormors mor är ett exempel. I min släkt berättas att hon, som hette Anna-Kajsa Johannesdotter och växte upp i norra Dalsland inte kunde läsa när hon var 12 år. Och kanske var det inte så viktigt för någon som till vardags var ute med får och getter i de dalsländska skogarna. Men prästen upptäckte att flickan var intresserad av att lära sig och han lärde henne läsa och skriva. Bibeln och psalmboken, det var väl den litteratur som fanns att tillgå.

Efter reformationen

Den allmänna skriv- och läskunnigheten i Sverige var god under 1600- och 1700-talen. Då, liksom under medeltiden, var prästen eller klockaren lärare och kyrkan var skola. Till stor del gällde inlärning utantill, psalmverser och Luthers lilla katekes var läromedlen. Bland annat skulle tio Guds bud och trosbekännelsen rabblas obehindrat, annars blev det en anteckning i husförhörslängden.

”Från början och långt fram i tiden sågs skolarbetet som den absoluta motsatsen till leken. I skolan skulle barnen lära sig livets allvar”. Så skriver idéhistorikern och författaren Sven- Eric Liedman i sin bok Hets! Han berättar om hur skolan fram till 1800-talet kopplades samman med allvar och leken sågs som något obetydligt, något som i småskolan rentav skulle förbjudas. I högre utbildning ansågs man däremot vara mogen nog att unna sig ett visst mått av lösare tyglar, lek om man så vill. Hur är det i dagens skola, är leken till för de små men inte för de äldre?

Redan mot slutet av 1700-talet fanns det sådana som inte höll med om att barnets lek skulle hållas kort i skolan. Som exempel tar Sven-Eric Liedman upp den tyske skalden och tänkaren Friedrich Schiller som skrev: ”Ty för att med en gång äntligen säga det klart: Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är bara helt och hållet människa när hon leker”.

Flickornas förfinade sinnen på 1800-talet

Kultur som karaktärsdanande är en idé med urgamla anor från Antiken. Den växte sig stark runt sekelskiftet 18-1900 då man tänkte sig att människan kunde skolas.

Könen var kontraster till varandra, män var rationella och kvinnor känslomässiga. Pojkarna lärde sig latin, matematik och historia. Genom att lära sig former i latin, formler i matematik och de stora mönstren i det historiska skeendet, kunde de förfina sitt intellekt. Flickorna skulle istället utveckla sina sinnen och förfina sitt känsloliv. Vi har exempel på detta i böckerna om Jane Eyre av Charlotte Brontë, menar Sven-Eric Liedman.

Skönheten stod i centrum. Förfiningen av sinnena bestod i att spela piano, brodera och måla. Flickor i de högre samhällskikten ägnade en stor del av sin tid åt att tillägna sig dessa konstarter. I hemmen, vid fester, kunde de få framträda och visa upp sina kunskaper men inte i det offentliga rummet.

För flickor från enklare bakgrunder var vardagarna fyllda av hårt arbete och tid för att utveckla ett konstnärsskap fanns sällan. Men några fick i varje fall möjligheten att bli lärarinnor. Anna-Kajsa, min mammas mormor, utbildade sig just till lärarinna, när utbildningen öppnades för kvinnor, och arbetade som det fram till hon själv bildade familj. Hon blev en slags vattendelare i vår släkt och viktig när det gällde synen på att det går att lära sig nya saker. Anna-Kajsa hade ju varit analfabet långt upp i åren- Och naturligtvis var hon en stark förebild för mig att just utbilda mig till lärare.

Från 1842 blir folkskolan obligatorisk i Sverige och den ägnar jag nästa blogginlägg åt.