”Din klara sol går åter opp”

I ett hörn av mitt första klassrum på Lidåkerskolan i Lidköping stod ett piano. På det spelade fröken under mina första år i skolan till morgonsamlingen. För det hade vi varje morgon. Kanske var det inte alltid en psalm som det varit för generationerna innan. I min klass lärde vi oss också ”vem kan segla förutan vind”, ”hör göken gal om våren” och andra sånger. Men att det stod ett piano i klassrummet, att vi hade morgonsamling och att fröken självklart kunde leda sång, ja det – förstod jag senare – var en historisk rest av att utbildning och kyrka tätt hört ihop. I många skolor samsades man länge om musiklärare med kyrkan, så kallade skolkantorer.

Föregångaren till pianot i mitt första klassrum var tramporgeln. Min far, som var lärare, spelade orgel, han spelade redan som liten pojk i sin kyrka i Göteborg och fick betalt per psalm, och så fort vi kom någonstans med tramporgel spelade han mer än gärna. För mig hör det karaktäristiska ljudet av tramporgel ihop med min älskade far. Han är min förebild och orsaken till att jag valde att själv läsa till lärare. Åter till mitt första klassrums morgonsamlingar.

Jag älskar sång och musik så för mig var det underbart att få börja dagen med att sjunga. Jag blev glad och det kändes högtidligt att få vara i skolan. Det finns de som har andra minnen, av att varje morgon starta med gemensam sång. Nuförtiden finns det stöd i forskning såväl för att sång är bra för vårt välmående och kanske är det faktiskt viktigt att få upptäcka och använda sin egen röst. Sång tillsammans med andra, ja för min del fortsatte det med körsång som blivit ett så stort glädjeämne i mitt liv. Tack skolan för all sång och musik!

Folkskolan och sinnena

Den svenska folkskolan infördes 1842, med läsning, skrivning, räkning, teckning, geografi, historia, kristendom och gymnastik med lek och idrott på schemat. Det nationalistiska inslaget var starkt och skolan blev en tacksam mylla att plantera dessa idéer i. Den gemensamma sången med stamsångerna i centrum, var ett inslag i skolan under 1940- och 50-talen.

Stamsångerna var gemensamma och unisona, fastställda av Kunglig Majestät att läras in vid skolorna. Texterna hyllade kungen och fosterlandet, men innefattade även grannländernas nationalsånger. Svenska folkvisor och några julvisor fanns också med. Även i det militära sjöng man sånger med nationalistiskt innehåll, för att dana de pojkar som skulle göras till män. Tanken med gemensamma stamsånger har levt kvar långt in under andra hälften av 1900-talet.

I nästa blogg blir det en intervju som speglar vad en skolkantor kunde betyda för utbildning i musik och kunskaper för att behärska instrumentens drottning: kyrkoorgeln.