
Alla har vi ju gått i skolan. Men vad är det som gör att man vill gå dit? Vad är det som gör att man trivs, att man vill lära sig?
Som högstadielärare hade jag en klass där första frågan när de började sjuan alltid var: får vi gå tidigare idag? Det går ett tåg, det går en buss och om jag får gå tio minuter tidigare så hinner jag med den. Själv stod jag med den omsorgsfulla planeringen jag gjort och kunde inte förstå att eleven ville hem, när vi hade så mycket spännande kunskap framför oss. Vad kunde vara viktigare än att lära sig så mycket som möjligt under tiden vi hade tillsammans.
Men mina elever hade tur eftersom jag mina första år som lärare hade de allra bästa ämneskollegor. De hade utvecklat ett gemensamt arbetssätt på skolan, vi skulle väl kalla det learning study, där eleverna hade renskrivningsböcker – ja, ni hör att det var ett tag sedan.
Men grejen var att det hela tiden pågick ett arbete, vi skulle väl säga process. Det handlade också om rika uppgifter, eleverna skulle till exempel välja en person och skildra franska revolutionen ur dennes perspektiv. med bilder, bildtexter och text. Vi lärare planerade gemensamt och dramatiserade ibland vissa delar. Så mycket kreativitet, kollegialt lärande för att överraska in kunskaper hos eleverna. Fantastiska första år för en nyutexaminerad lärare.
Men tillbaka till min nästa lärartjänst där eleverna vill gå tidigare för att hinna med tåg och buss hem. Jag införde naturligtvis renskrivningsböcker – digitaliseringen var ännu i sin linda i skolan. Jag förflyttade mitt förberedelsearbete och efterarbete som lärare till klassrummet vilket gjorde att jag satt där väldigt mycket.
Jag var stenhård med att vi skulle använda lektionstiden ända till slut, nåja jag kollade upp tåg- och busstidtabeller och kunde informera om att det gick tåg och bussar så att man i lugn och ro hann att gå från skolan – efter att lektionen var slut.
Minns med glädje resan med denna klass, min första på en ny skola utan mina goda mentorer. När det gått en tid och jag jobbat in renskrivningsböckerna till en självklarhet var situationen en helt annan. Jag minns särskilt när eleven som oftast velat gå tidigare för att hinna med ett tidigare tåg smög sig in i klassrummet, där jag satt och rättade något, läste något eller förberedde något, och började skriva. Efter en stund, när hen blir medveten om att vi är ensamma, tittar hen upp och frågar:
– När börjar lektionen egentligen?
Det visade sig att det var ett bra tag tills lektionen egentligen började men eleverna hade vant sig vid att jag satt där och arbetade, dörren öppen och att de kunde dyka in när de ville och arbeta med det de behövde. Jag vill tro att de uppfattade det som mitt försök att säga välkommen! Kanske fick de också syn på det egna ansvaret man behöver ta för sitt lärande. Kanske fick de också syn på sin frihet som människa. I varje fall slutade frågorna om att sluta tidigare att vara överst på agendan för klassen. Det var sällan jag satt ensam.
”Människolivets okränkbarhet individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan/utbildningen ska gestalta och förmedla”.
Kapitel 1 i Lgr11, Lgy11 rubrik Grundläggande värden
Att skolan ska förmedla kunskap är naturligtvis givet, men att den även ska förmedla och gestalta värden, ställer frågorna på sin spets. Hur når vi dit? Var samtalar vi om dessa värden? Måste vi tycka lika? Hur får vi ögonen utifrån som hjälper oss att titta på vår skola om vi lyckas och vad vi behöver jobba mer med? Vilka verktyg har vi och vilka verktyg behöver vi för att orden i Lgr11 ska bli verklighet på vår skola? I mitt klassrum? I korridorer, matsalar och omklädningsrum? Eller om målet redan är uppnått, hur gick det till att ta sig dig?
Det är ganska stora ord läroplanen tar till och som den menar att skolan, förutom att förmedla dem också ska gestalta dem, ett ord som förefaller höra mer ihop med dans- och teatervärlden. Dessa ord ska iscensättas, levandegöras och förkroppsligas så att det inte råder någon tvekan om vart man kommit.
Det känns i hela kroppen redan när du kliver över tröskeln, den goda atmosfär som råder, hur du blir tilltalad så att du känner dig välkommen. Jag minns precis de lärare på skolorna jag gått på som hade den förmågan. Och för den delen, vaktmästare, rektorer, skolvärdinnan – de som visade att jag var välkommen. Det är ju människorna och relationerna där som gjorde att jag själv som elev ville gå till skolan och sprang dit med lätta steg.
Och som jag önskar att detta var fallet för varje barn, varje dag. Och att det skulle gälla alla Sveriges skolor. Att den kvardröjande känslan av att komma till en skola vore att hit vill du gärna komma tillbaka.
Lämna en kommentar