Att lära med hela sig – om kroppen

När jag skulle lära mig åka slalom en gång för evigheter sedan var det mycket tal om dalskida och tyngdpunkt, timglassvängar. Personen hade en teoretisk genomgång på detaljnivå för hur jag skulle göra. Det fungerade inte. För mig. Istället blev det min äldre syster som då arrangerat resor till alperna som hjälpte mig lösa mysteriet: Åk efter mig, sa hon. Och det gjorde jag. Genom att se och härma hennes rörelser lärde sig min kropp att åka. Så småningom förstod jag också det där med dalskida, tyngdpunkt och timglassvängar. Då hade min kropp lärt sig och förstått vad det var.

Vi vet att rörelse ökar blodcirkulationen och att våra celler då syresätts. Fysisk aktivitet gör att signalsubstanserna dopamin och serotonin frigörs i hjärnan. Det i sin tur ger skydd mot depression och smärta. När cellerna i hippocampus, minnets hemvist, nybildas, innebär det ofta att minne, inlärning och koncentration blir bättre.

Vår kropp är gjord för rörelse, från början var allt rörelse. Det lilla sprittet i mammas mage som känns som en fisk. Treåringens glädje över att kunna springa. Promenaden som vuxen under tiden man småpratar med varandra.

För länge sedan var skolarbetet en paus från kroppsarbetet som var en självklarhet i vardagen, även för barn. Vem vet, kanske var möjligheten att få sitta stilla på en stol ett välkommet avbrott? Idag sitter eleverna – och alla andra – både på sin fritid och i skolan. Mycket av samma sak alltså. 

Idrott och gymnastik har ansetts vara danande för karaktären och en hälsofrämjande aktivitet i skolan. Idrottar gör man vid avgränsade tillfällen och på särskilda platser. Som om kroppen inte riktigt får vara med i finrummet hos de andra ämnena i skolan, där Hjärnan med stor bokstav, isolerad från sinnen, känslor och kropp, står i centrum.

Den skapande dansen och rörelsen, som är en form av berättande, har fått en plats längre bak i skolledet. I skolan förekommer redan rörelselekar för de yngre barnen, traditionella danser vid högtider och danslektioner på idrottstimmarna. Men hur och när tar vi tillvara på dansens specifika språk? Det finns kulturer där ordet för liv och dans är ett och samma.

Intresse, motivation och lust stimulerar hjärnan att utvecklas, men för att effekter av musik och dans ska märkas, gäller att mottagaren tycker om det. Att lyssna på rockmusik när man älskar klassiskt, eller tvingas dansa när man hellre tar en promenad, är bara irriterande för hjärnan.