Förmågan till inlevelse

I flera av skolans ämnen lyfts vikten av att kunna skifta perspektiv, att byta huvud med någon annan.

I presentation av svenskämnet i Lgr11 tas denna aspekt upp utförligt. Här menar man att genom att prata och skriva om det, kan man utveckla och förstå det:

”… Genom språket utvecklar människor sin identitet, uttrycker känslor och tankar och förstår hur andra känner och tänker. Att ha ett rikt och varierat språk är betydelsefullt för att kunna förstå och verka i ett samhälle där kulturer, livsåskådningar, generationer och språk möts”.

I ämnet samhällskunskap ser det ut så här:

”Människor har alltid varit beroende av att samarbeta när de skapar och utvecklar samhällen.I dag står människor i olika delar av världen inför både möjligheter och problem kopplade till globalisering, interkulturella relationer och hållbar samhällsutveckling”.

I syftet för samhällskunskap vimlar det av formuleringar om samarbete, förståelse och olika perspektiv:

”Undervisningen i ämnet samhällskunskap ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper om hur individen och samhället påverkar varandra”.

… ”… förutsättningar att se samhällsfrågor ur olika perspektiv. På så sätt ska eleverna utveckla förståelse för sina egna och andra människors levnadsvillkor…”

… ”Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utifrån personliga erfarenheter och aktuella händelser uttrycka och pröva sina ställningstaganden i möten med andra uppfattningar. …”

Lgr11:s kursplaner i både samhällskunskap och svenska lyfter fram förståelsen för varandra i vårt samhälle.

Hur kan då det kombineras med de estetiska ämnena? Jag tar upp detta i nästa blogginlägget i november.

Med en del av twitters åsikter ringande i öronen ställer jag mig frågan ibland om vi har reducerat vår nyfikenhet? Nyfikenheten på världen, naturen, universum, varandra…? Kanske har jag låtit mig påverkas av negativa tankar och åsikter.

För en hel del år sedan nu följde jag, som teater- och filmskribent för tidskriften Trots allt, kulturlivet lite närmare. Bland annat ett tre år långt projekt på Angeredsteatern, som är lokaliserad i ett miljonprogramsområde utanför Göteborg.

Det konstnärliga uppdraget gick ut på att utifrån berättelser från boende i området – och tillsammans med professionella från samma område – skapa föreställningar. Jag blev starkt berörd. Laleh, numera välkänd artist, då en tonåring, var en av dem som kom med i ensemblen. Men det fanns många fler fantastiska musiker och skådespelare som ryckts upp ur sitt sammanhang. Jag vet inte om den här typen av teater skapas längre? Men jag förstår inte hur vi kan komma vidare om vi inte nyfiket frågar efter den andras berättelse. Helst varje människas.

Twitter igen: Där ondgör man sig över Tranemo kommun som har en kommunpoet. Kanske är det slöseri med skattemedel eller kanske kan man tänka att i ett land som delar ut Nobelpris i litteratur borde varje kommun utrustas med en kommunpoet? I min lilla stad, Alingsås, har vi en kommunalt anställd vedklyvare som heter Henrik. Det är jag mycket stolt över. På tal om Tranemo så läste jag om Pyttebanan i natt när jag låg vaken. Tack kommunpoeten för att jag fick lära mig något nytt. Där ska jag cykla någon gång.