Jag ska bli lärarinna

För några veckor sedan hade vi besök av amerikanska släktingar. Det var första gången de var i Sverige men vi har träffats flera gånger tidigare. Min mormor och deras farmor var kusiner och växte upp i varsitt hus 100 meter från varandra i Korsbyn i Dalsland. Vänskapen bestod mellan kusinerna och mellan sysslingarna – min mamma och Mildred – och nu många brev och år senare känner vi i de två släktgrenarna fortfarande varandra, trots oceanen som kom emellan de som utvandrade och de som stannande. Så, det blev ett besök i Korsbyn. Huset som övergavs år 1900 står kvar.

I min mormors barndomshem flyter en annan historia fram. Mor och dotter som blev lärarinnor och som kanske därmed kom att påverka även mitt liv.

Jenny Eriksson, så hette hon, min mormors syster som tillhörde den sista elevkullen som gick ut småskolelärarinneseminariet i Åmål. Det sägs att hon gick till skolan och ja, det var långt. Att vara lärarinna var ett viktigt yrke och det fanns en hel organisation kring att ordna det bra för lärarinnorna när de tog sig an lärandet för barnen i bygden. Oftast ordnades bostad i form av en lägenhet som oftast låg i skolbyggnaden. Selma Lagerlöf var för övrigt också lärarinna.

Men hur kom det då sig att Jenny Eriksson från Korsbyn kom på tanken att bli lärarinna? Det här är ju tiden när människor fortfarande bor och lever på landsbygden, ja om de inte ger sig av till Amerika, då. Fortfarande visste såväl flickor som pojkar i det uppväxande släktet hur maten kom på bordet, hur man skötte om djuren, hur man fick något ur jorden att leva av under den långa vintern. Det fanns så mycket kunskap om jordbruk och överlevnad, varför började kvinnor i dalsländska skogsbrukstrakter att tänka i banorna ”jag ska bli lärarinna?”

Man behöver väl förebilder? Och det hade Jenny Eriksson. Hennes mamma, Anna-Cajsa Johannesdotter tillhörde den första elevkullen som läste till lärarinna i Åmål och hon arbetade som guvernant ända tills hon påbörjade en egen familj. Det blev nio barn varav min mormor var ett. Då fick Anna-Cajsa inte längre utöva sitt yrke. Det fanns lag på det. Men som jag fått det berättat för mig, så var hon ytterst noga med barnens skolning och hon samlade dem till högläsning runt bordet för att se till att alla barnen blev goda läsare.

Så mor och dotter gick alltså båda utbildningen till lärarinna i Åmål. Än mer häpnadsväckande kanske att Anna-Cajsa slog in på den banan. Hennes väg var mindre självklar. Det berättas att när hon var 12 år och fortfarande mest vallade gårdens kor i skogen, så kunde hon inte läsa och skriva. Det var faktiskt prästen som upptäckte hennes läshuvud och hjälpte henne igång. Ja, skolan och kyrkan har historiska nära band, det har jag bloggat om tidigare.

Att ha en förebild, som Jenny hade i sin mor, det tror jag är viktigt som inspiration för de yrkesval vi gör. För egen del var det väldigt många bra lärare under min skoltid som satte mig på spåret. Särskilt en vilket avgjorde valet av inriktning. Och min far som var speciallärare och hade ett oerhört engagemang för dem som med dåtidens mått inte platsade. Förutom förebilder så anser jag att om vi vill vårda arvet från den bildningstradition vi har, där analfabeter några år senare kunde vara lärarinnor, ja, då ska vi nog också snegla på omsorgen om läraren. Ska det bli någon kreativ verkstad så behöver arbetsmiljön vara god. För elever och lärare arbetar tillsammans. Och kanske vill några av eleverna, så småningom, likt Jenny Eriksson i Korsbyn, inspirerad av de förebilder de möter, välja att bli lärare. Världens viktigaste yrke, enligt mig. I ett litet land som Sverige, om möjligt än viktigare.