Saklighet och allsidighet

”Undervisningen ska vara saklig och allsidig”.
Kapitel 1 i Lgr11 och Lgy11, rubrik Saklighet och allsidighet

Aldrig har det väl varit viktigare att läroplanens betoning på saklighet och allsidighet efterlevs. Samtidigt befinner vi oss i en tid när en president kan hävda att det var fler personer på plats vid hans installation än vid föregångarens, trots att det finns bildbevis om motsatsen. Vi lever i en tid när det som nyss var vetenskaplig empiri och fakta blivit till åsikter. Och alla får ju ha sin åsikt, eller hur.

Nyss kunde vi ändå i någon grad lita på det som publicerades och som skrevs av utbildade journalister, såklart med en vinkel. Nu skriver alla och publiceringsmöjligheterna är bortom redaktörers, lektörers och andra filterfunktioners kontroll. Hur ska man i det enorma bruset kunna avgöra vad som är sakligt och allsidigt? Nu vet vi också att det till och med pågår kampanjer, ett informationskrig rentav som syftar till att splittra, skapa osäkerhet och minska tilliten. Media- och Informationskunnigheten (MIK) behöver få ett stort utrymme i utbildningarna.

I några blogginlägg framöver kommer jag belysa den här frågan. I den här bloggen, där de estetiska uttrycken är centrala, börjar vi där. Här kommer en text som journalisten Ulla M Andersson skrev när vi samlade material till den bok vi tänkte ge ut men som blev en del av innehållet i denna blogg.

Ulla berättar:

Kravallerna i Göteborg

Eleverna i årskurs sju och nio var samlade för att rösta fram temat för den årliga kabarén. Majoriteten av eleverna röstade på ”Göteborg”, ett tema som fick igång fantasin och associationerna hos både vuxna och ungdomar.

En av grupperna, endast bestående av tjejer, hade valt att arbeta med dans. Någon hade dansat mycket och i många olika genrer, några lite grand och ett par stycken inte alls. Nu gällde det att komma på något att berätta något med anknytning till temat, med hjälp av dans.

I juni 2001 hölls ett EU-toppmöte i Göteborg och flera statschefer var på besök, bland andra George Bush. Demonstrationer mot globaliseringens effekter samlade runt 50 000 personer på gatorna, huvuddelen av dem som demonstrerade gjorde det fredligt. Men under dessa dagar utbröt även kravaller i flera stadsdelar. Totalt 2 500 poliser var utkommenderade och grep flera hundra ungdomar, varav en del var hitresta danskar och tyskar. En ung man blev skjuten av polisen och klarade med nöd och näppe livhanken. Senare dömdes han för våldsamt upplopp.

Dessa händelser låg djupt i många göteborgares medvetande, trots att det hade gått nästan tre år när kabaréarbetet påbörjades. Några hade sett fredliga demonstrationståg, andra såg påkförsedda, svartklädda och maskerade unga män som var aggressiva. Många mindes bilder i media av brinnande bråte på Avenyns trottoarer, sönderslagna skyltfönster och massor av poliser överallt. Det liknade ett krigstillstånd som skrämde göteborgarna, ung som gammal.

Med hjälp av dans ville tjejerna berätta om konfrontationen mellan polisen och de militanta demonstranterna, det framkom vid en brainstorming i gruppen. Alla hade sina bilder i huvudet, men tillsammans växte en ny version av händelserna fram. Det hela förstärktes med enkla medel, enkel kostym och rekvisita.

De som föreställde poliser bar hjälmar och var försedda med batonger och var i övrigt svartklädda. De dansade omväxlande i street- och rockig hiphop-stil till musik av Nerd och Michael Jackson, sammanklippt så att koreografin och berättelsen fördes vidare. Demonstranterna var också svartklädda, men försedda med en scarf knuten över munnen, endast ögonen syntes. Koreografin arbetades fram av eleverna själva, och de rutinerade dansarna hjälpte de ovana med stegen.

När arbetet pågått några veckor och programmet skulle läggas inför föreställningarna, knöts två grupper samman. En grupp som valt att spela teater hade arbetat fram en berättelse om toppmötet mellan statscheferna. Den lades i direkt anslutning till dansgruppen.

Med på toppmötet var danske statsministern Poul Nyrup Rasmussen, George Bush, Margot Wallström, Tarja Halonen och några till. Turligt nog fanns en dansktalande elev som gjorde danske statsministern trovärdig på flytande danska. Topp-politikerna gjordes mänskliga, diskussionerna kryddades med en hel del humor och satir.

I övergången mellan de båda numren, när rekvisita skulle ut från scenen, kom ett demonstrationståg med fredliga demonstranter med slagord mot globaliseringen på sina plakat. Detta för att visa att alla demonstranter inte var militanta och bråkiga, detta var ju också så det var i verkligheten.

Dansen började till suggestiv och mörk musik. Polisbilar hördes och röster från engelsktalande poliser. En av danstjejerna hade bra koll på musik som kunde passa, både till det som skulle berättas och som gick bra att dansa till.

Det hettade till mellan de båda dansande grupperna och berättelsen mynnade ut i ett skott mot den unge mannen.

En niondeklassare visade både mod och närvaro när hon spelade den mycket provocerande unge mannen. Helt orädd ställde hon sig framför publiken och skrek ”Men reagera då, för helvete!”. Någon i gruppen hade under demonstrationsdagarna sett en incident, när just detta hände.

Så gick skottet av och den unge mannen segnade ner. Med musik illustrerades hans dödsångest.

Det var knäpptyst i lokalen. Stämningen var så förtätad att man kunde skära genom luften med kniv. Var det den unge mannens fel det som hände? Eller polisernas? Kunde man gjort annorlunda?

Fortfarande tio år senare finns denna upplevelse kvar och de som var med säger att ”Jag får gåshud när jag tänker på det”.

Vad bygger då denna starka upplevelse på? För att bena ut detta kan man fundera över vad Britt-Marie Kühlhorn, lektor i bildpedagogik vid Konstfack i Stockholm, säger:

”Du vet inte vad du har gjort förrän någon annan har svarat”.

Kommunikation uppstod mellan dansare, skådespelare och publik. Både de på scenen och publiken hade en viss förförståelse för det som gestaltades. Tv-bilderna eller de personliga upplevelserna av händelserna fanns hos dem alla. Publiken svarade ordlöst på det som visades på scenen, kommunikationen var ett faktum.

Med de estetiska uttrycken kan vi gestalta större skeenden och föra dem närmare oss. Verklighetsförankringen i dansen gör den extra stark och kommunikativ. Med den kan vi överbrygga gapet mellan sakligheten och den konstnärliga friheten.

Det var vad som hände med gestaltandet av kravallerna i Göteborg 2001.

I nästa blogginlägg problematiserar och resonerar Ulla kring vad saklighet är. Och går det egentligen att kombinera med estetiska uttryck? Fortsättning följer alltså.