Digitalt eller analogt – är det verkligen frågan?

”Insomnad student” (1663) av den holländske konstnären Constantin Verhout finns på Nationalmuseum i Stockholm. Lägg märke till handen instucken i jackan, en symbol för lättjan? Med eller utan digitaliseringens möjligheter är lärande också krävande. Foto: Monica Esborn

En diskussion som jag inte såg framför mig har tagit fart, om att läsa böcker och skriva för hand i skolan. Det lyfts fram, till och med från skolministerhåll, att digitaliseringen i skolan är av experimentell natur och det är nog fallet på sina ställen. En satsning på läroböcker aviseras. Men ska vi, bör vi ställa digitalt och analogt emot varandra? Är det inte snarare kritiska punkter i tillämpningen som skolan inte fått till? Kritiska punkter som har med all högkvalitativ undervisning att göra: planering och samtal om det som sker – eller som vi hoppas ska ske.

Spaningar från en tid som flytt

Ja, det har funnits och finns kanske alltjämt en sorts väckelserörelse kring digitaliseringen. Skolan skulle tänka om, lärarna drog benen efter sig, eleverna beskrevs under en (kort) period som digitala urinvånare medan vuxenvärlden – inte minst lärarna som digitala invandrare. Hopplöst efter och skulle aldrig komma ikapp.

Sverige fick inte en digital strategi på nationell nivå förrän ganska nyligen. Vad ska vi egentligen med digitaliseringen till i skolan, är frågan som nu tar ytterligare en sväng mot att den kanske inte har någonting i skolan att göra, att den rentav förhindrar lärande.

Själv påminner jag mig om några avgörande insikter under min egen mognadsresa i det digitala användandet. Som lärare i svenska på en högstadieskola fick jag tillsammans med en NO-lärare ansvaret för att bygga upp ett medieval. Som skribent för en tidskrift hade jag hamnat i händelsernas epicentrum, nämligen digitaliseringen av en tidningsredaktion. Så jag var väl den med mest erfarenhet, ansåg skolledningen. Och det hade de förmodligen rätt i. Det var hursomhelst inte någon lång kö till uppdraget. Efter ett tag hade min kollega och jag fått riktig snurr på det hela med såväl skoltidning med redaktion och deadlines – tidningen överfördes för övrigt digitalt till det lokala tryckeriet – som filmskapande och egen filmfestival.

Det måste bli nåt på riktigt!

På den skola där jag arbetade var det inte ovanligt att elever, ofta pojkar, skrev ytterst kortfattat trots att vi arbetade processinriktat, för hand naturligtvis, med en handstil som var svår att tyda. I skoltidningen däremot där skrivandet blev ett verktyg med betydelse för ett verkligt slutresultat och där handens ovilja inte var avgörande, blev texterna av samma elever längre och mer innehållsrika. På datorn var det lätt att justera och skriva om och resultatet blev snyggt. Det här med ett verkligt slutresultat och att vi – lärarna – hade god tid för att planera vad vi ville uppnå och hur vi ledde arbetet framåt, var viktiga beståndsdelar. Väl förberett och genomtänkt leder till intressanta lektioner och det fanns tid för de samtalen i det löpande arbetet.

Mycket har hänt sedan den där omvälvande erfarenheten av digitaliseringens tidiga insteg i skolans värld för min del. Vi pratar om 1990-talets första år. Det jag och min kollega byggde upp handlade om fasta digitala miljöer inte de mobila vi omger oss med idag. Ännu hade samtalet om digitaliseringens baksidor, svårigheter att konkurrera om elevernas uppmärksamhet, risken att läsandet skulle ta stryk och faran med stillasittandet inte inletts hos oss. Eleverna hade dessutom gott om idrottslektioner och lektioner i estetiska ämnen under veckan och hade skolan inte alltid varit en plats att sitta still på hur skulle annars lärande gå till? Motsträvigt var det dock bitvis, kollegor kunde ifrågasätta hur en elev som skrev så magert på svensklektionerna fick till sådana intressanta rentav läsvärda texter i skoltidningen.

En uppgift kopplad till en verklig målgrupp, någonting som är viktigt på riktigt, tror jag någon uttryckte det, är en kritisk punkt för den digitalisering som bör ha sin plats i skolan, tänker jag fortfarande. Tyvärr tror jag det ligger en viss sanning i att det gått att sälja på skolan digital utrustning som inte uppfyller detta kriterium. Tyvärr är det nog så.

WWW – skolans undervisning kan snabbt ställa om

I den skola där jag startade min lärargärning var det analoga vardag. Det gick att boka tid i datasalen förvisso men då gällde det att vara snabb för den blev snabbt fullbokad. I min roll som IKT-samordnare några år senare tog jag med politiker och förvaltningsledning till Falköping och Johan Lindwerts klassrum. Där fanns internetuppkoppling, projektor och högtalarsystem. Innan Alingsås kommun tog beslut om en satsning på ”framtidens klassrum” – ja, de kallades så då, var det en lång process. En tjänsteman frågade häpet ”om det fanns några fler fantasier jag hade”. Ja, sådana var tiderna. Innan framtidens klassrum var på plats vilka numera ses som integrerade delar av en modern skola, så kunde det ske stora omvälvande saker i världen men jag som lärare kunde oftast inte ställa om undervisningen utifrån de nya händelserna Det fanns helt enkelt varken tid eller material för en sådan omställning. Jag vill bara påminna om de här stegen som digitaliseringen av skolan tagit och som vi tar för givna idag.

Jag har också i min roll som skribent i frågor kring digitalisering och lärande sett alldeles för mycket fantastiska saker ske som har digitala förtecken för att köpa att det handlar om ett antingen eller. Inte ens när de mobila enheterna kommer in i bilden. Jag har sett nyanlända använda mobilen för att snabbt komma in i svenska språket och hur det ger möjlighet och tillgänglighet till det material lärarna ställt samman utanför skoltid. Jag har hört eleverna berätta hur de övar natt och dag för att snabbt ta sig fram i det nya språket. Jag har sett paddans intåg och inte minst på kommunikationens område blivit ett omistligt hjälpmedel för att variera undervisningen, där till exempel bilder man tagit blir ett naturligt fokus för samtal. Eller digitalisering som bidragit till musikskapande för alla. Jag har mött skolhuvudmän där lärare tillsammans med forskare undersöker och samtalar om sin praktik på jakt efter hur och vad och kanske kommer något på spåren. Den gemensamma nämnare i samtliga fantastiska exempel jag sett är att de föregåtts av ett gediget planeringsstadium. Ibland på flera nivåer. Så analogt och digitalt i samspel, det är hur vi går vidare. Tänker jag.

Det måste finnas en idé!

De kritiska punkterna som jag vill lyfta fram, lärarnas tid för planering och fokus på viktiga uppgifter med verkliga mottagare, tror jag är avgörande. För är det något vi vet om digitaliseringen i skolan så är det att utan en idé om vad användandet av de digitala möjligheterna ska bidra till, om det saknas en tanke med det hela, så leder användandet till ett sämre lärande. Det har vi vetat länge nu.

En berättelse som det antagligen inte går att dra några slutsatser av och…

…där alla eventuella likheter med verkliga händelser endast är tillfälligheter: Det blev så när pandemin grasserade som värst att jag tänkte att jag skulle göra en insats som lärare, kanske till och med gå i min fars fotspår – min lärarförebild framför andra – och utbilda mig till speciallärare. Rektorn blev lättad. Behoven var stora förstod jag. I en av de lokala tidningarna var ett stort uppslaget reportage om att Skolverket lyft fram den lilla kommunens kvalitetsarbete som enastående. Bilder på stolta ledare och glada tillrop i sociala medier följde. Jag en del av detta. Fantastiskt. Samma dag klev jag in i ett av den uppmärksammade kommuns klassrum. Ordinarie lärare sjuk. Första dagen på terminen. Jag var på plats i mycket god tid för att orientera mig och det var tur. Jag behövde nämligen, visade det sig, iordningställa salen. Det innebar sopa golv och slänga skräp, bära bord och stolar och jag hann precis få allt på plats så att eleverna skulle känna sig välkomna tillbaka till skolan första dagen på den nya terminen.

Både och!

Så, till sist, det som ligger mig allra varmast om hjärtat: att eleverna blir goda läsare. Vi kan inte göra nog för detta viktiga och tröga. Och som en rektor från en dansk gymnasieskola jag intervjuade en gång under ett nordiskt inriktat spår av Framtidens lärande, beskrev det:

– De nordiska länderna har varit skrivande och läsande länge och ambitionen måste vara att eleverna både ska bemästra de digitala möjligheterna men också klara av att läsa långa och krångliga texter som ger fördjupad förståelse. Vi använder begreppet en ”hyperkompleks skole” där våra elever måste kunna både och.

Både och – där tror jag vi ska sätta ambitionsnivån även i den svenska skolan. Och så kanske vi kunde få lite verkstad så att lärare har tid och utrymme för att planera, genomföra och utvärdera undervisningen. Vilken potential för kvalitetsarbetet finns det inte inom dessa områden? Då säger vi så.