Vem älskar en lärare?

Min far, Svenolof Erlandsson, tar sin lärarexamen i Göteborg. Han vidareutbildade sig på 1960-talet till speciallärare och arbetade under en stor del av sitt yrkesliv med högstadieungdomar. Kuriosa: I sina unga år sålde han så många majblommor, flest i sin del av stan, så han vann högsta vinsten, två biljetter till Liseberg. Engagemanget för majblomman var viktigt för honom under hela livet, han var i sin ungdom bland annat ledare på deras sommarkoloni i Göteborgs skärgård. Foto: okänd.

Texten som du kan läsa några rader längre ner skrev jag som en slags egen reflektion för några år sedan när jag såg det yrke jag valt och som flera i min släkt generationerna innan mig med stolthet innehaft, mormors mamma och syster, förändras till något annat. Och så pappa, min stora förebild. Jag har till och med arbetat på samma skola som han och mött blickar av djupaste respekt när kollegor förstod att jag var Svenolof Erlandssons dotter. Stoltheten jag kände över att få till mig brottstycken av hans insats under sin lärargärning. Glädjen över att få föra traditionen av att vara lärare vidare. Den här texten har tidigare publicerats i Skolvärlden. (6 juli 2013) men jag tycker att den är aktuell även nu tio år senare.

Det var nog när jag satt under katedern i pappas klassrum som jag bestämde mig för att bli lärare. Jag var kanske fyra – fem år och att bara få vistas i dessa märkvärdiga rum, springa i dessa ekande korridorer, titta på skelettet i skåpet, var fantastiskt. Att jag fick vara med pappa på jobbet hade sina orsaker, jag var ett nyfiket och livligt barn som blev rastlös av att vara hemma år ut och år in innan skolan äntligen började för egen del. Det var i slutet på sextiotalet.

Pappa var speciallärare och eleverna sådana som andra lärare inte ansåg sig klara av. På den tiden samlades de i specialklasser. I pappas klassrum var det alltid lugnt. Han var påhittig och de spelade och sjöng mycket tillsammans, han var skolans musiklärare också. Jag minns att där till och med fanns serietidningar i klassrummet. Ja, skolan var en fantastisk plats. Jag älskade den.

Ibland kom pappas elever hem till oss på kvällar när de behövde och under min uppväxt förstod jag att pappa gjort skillnad för många. Skrivit rekommendationsbrev till arbetsgivare. Ringt det där avgörande samtalet. Varit en vuxen både i och utanför klassrummet. För överallt dök de upp. Pappas tidigare elever. Alltid med en varm blick på pappa när de sa orden som jag hörde upprepas så många gånger:

– Utan dig, Erlandsson vet jag inte vad det blivit av mig.

Pappas klassrum hade varit en fristad under några jobbiga år. Pappas sätt att behandla alla människor likadant oavsett om de hette Överste det och det eller var en grabb (mest var det ju pojkar i specialklassen) med skriv- och läsbekymmer och rörig hemmiljö. Jag förstod att hans obändiga tillit till killarna varit viktig liksom att de med honom – precis som jag som hade lyckan att vara hans dotter – fick en relation. Som var på riktigt. Och pappa såg uppdraget som lärare som ett förtroende. Man litade på – från rektor, till förälder och hela samhället – att han gjorde det som behövdes.

Nu kanske någon tänker att denna text ska landa i en syn att skolan var bättre förr, ett nostalgiskt tillbakablickande över tider som flytt. Det vore olyckligt. Det hade inte stämt med pappas syn. Han var en människa som upprätthöll nyfikenheten hela livet. Nyfikenheten på  livet och andra människor och för honom var nog eleverna mest det. Andra människor. Att se och respektera.

Så blev jag då lärare och ganska snart kom förändringar i form av ny huvudman för skolan. Kommunerna. Jag påstår inte att det blev så överallt men jag påstår att det blev så på sina ställen. Jag hörde tjänstemän och politiker säga saker som:

– Nu ska arbetstiden för lärarna upp. De ska jobba 40 timmar i veckan de också. Sommarloven ska bort.

Kanske hade man glömt att när min pappa kom ut som lärare så sommarjobbade han tre månader om året, eftersom lön bara betalades ut de månader eleverna var i skolan. Så småningom tyckte man att det vore bra att även lärare fick lön varje månad och delade upp lönen på tolv. Men förmodligen hade man glömt det nu.

Så här i efterhand har jag funderat på om de senaste årens skolförändringar egentligen handlat om att vi har velat göra oss av med de gamla auktoriteterna, där skolan och läraren var en. Riktigt och ordentligt få trycka till den där läraren man själv var besviken på. Jag hoppas jag har fel på den punkten men det kändes så ibland.

Det nya innebar arbetsplatsförlagd tid. Jag såg det som en möjlighet att lättare hitta tider för gemensamt kreativt arbete, vilket skolan var fylld av. Kreativt arbete.

Jag valde att bli lärare av det skälet, att det var ett kreativt arbete. Att skolan sågs som en kreativ yttring.

Det var inte en så allvarlig inskränkning det där med att vi nu skulle finnas på skolan – även om fem-sex lärare kunde trängas i ett före detta förråd och dela skrivbord med varandra. Arbetsmiljön hade liksom inte hunnit med.

Det allvarliga var att luften långsamt pressades ur. Luften ja, den som vi använde för den egna reflektionen, för att fånga upp idéer och hitta tiden för att planera kreativa, roliga och utmanande projekt. Luften gick förlorad. Och skolan förlorade mig som lärare. Jag kan inte fungera utan luft. Vem kan egentligen det?

Och om vi nu menar allvar med att skolan och hela vårt samhälle är beroende av att vi är och förblir kreativa så bör vi veta några saker:

• Vi kan näras av kreativa miljöer och öva oss i att vara kreativa
• Tiden och ramen är avgörande faktorer
• Kreativa är vi tillsammans – gärna så olika som möjligt för bästa möjliga dynamik
• Detaljstyrning och kontroll är förödande – tilliten avgörande.
• Misslyckandet är en tillgång som används för den vidare utvecklingen
• För att vara kreativa behöver vi tillgång till hela vårt register, kroppen, känslorna och tanken
• Musik, konst, teater, dans och litteratur är träningsredskap som utvecklar sidor som vi behöver för att vara kreativa
• I en kreativ miljö kan innovation ske

Detta är den resa jag tycker mig se att skolan gjort. Jag påstår inte att det inte finns kreativa miljöer och kreativa lärare idag – men jag påstår att möjligheterna begränsats. En orsak, menar jag, har varit den underliggande misstro mot lärarna som fanns – och kanske fortfarande kan anas, även om retoriken blivit en annan. Och vem kan leva utan tillit? Inte jag i varje fall.

På min första dag som nyanställd lärare tog rektorn med mig till klassen jag skulle undervisa. Det fanns som en överenskommelse, här är dina elever, gör allt du kan och lite till för att de ska lära sig så mycket som möjligt under tiden de går här hos oss. Ett förtroende. Jag hade stor frihet. Det var liksom för att lärande är så komplext, med stigande svårighetsgrad och ökande krav som det var viktigt att just jag var där. En människa utbildad så mycket det gick, som gavs förtroendet och friheten att skapa undervisning. Medvetenheten hos mig om att jag tagit på mig en stor och viktig uppgift var stor. Det handlade om ett stort ansvar. Någon sa till den unga lärare som var jag och jag tror faktiskt att det stämmer: Du måste tycka om dina elever, det blir något annat då. Och jag tänker: om vi vill att våra elever ska ges förutsättningar för att utveckla sin kreativitet – vilket jag menar är en omistlig del av vad vi alla behöver ha med oss för att lösa problemen som vi ställs inför – så måste de bästa förutsättningarna även ges våra lärare. Kanske måste även lärare känna att vi tycker om dem? Rentav älska dem?