Antingen eller – eller både ock?

Om att lära sig.

Vi lär oss ofta i samspel med andra. Vi behöver använda språket för att lära oss. Frågan är hur vi tillägnar oss och utvecklar vårt språk? Foto: Monica Esborn

Går det ens att skriva om det vanliga en höst som denna när det verkar som om det enda som rapporteras handlar om våld och krig. Finns det någon vardag kvar, en vardag där barn går till förskolan och skolan, där utbildade och engagerade lärare möter barnen med den absoluta ambitionen att utmana dem till att lära sig så mycket det är möjligt? Det är klart det gör och det är där, i den vardag som vi är så glada i, som vi måste fortsätta arbetet. För att alla barn ska ges de bästa förutsättningarna. Så tänker jag i varje fall.

Därför stör det mig att vi inte kan få till ett bättre samtal, nu är det svart eller vitt som gäller. Ond eller god. Rätt eller fel. Du är för att barnen på förskolan använder digitala verktyg eller emot. Nu gäller det att vara emot.

Om man, som jag haft den stora förmånen att ha, varit med i barngrupper med barn så små att de precis börjat forma ett språk och hört dem berätta på det sätt som är möjligt för dem, om de bilder som de själva tagit med förskolans padda, ja då hade man kanske kunnat nyansera bilden. Om man sett barn stå två och två och leka med tangentbordets bokstäver och skriva berättelser, oläsliga för en vuxen, som barnet sedan läser upp för sin kompis, sin lärare, sin förälder, så kanske man förstått att det aldrig har handlat om verktyget i sig. Det handlar om hur tekniken kan användas för att stödja samtalet, språkutvecklingen, ja, lärandet helt enkelt.

Det handlar alltid om att det finns en pedagogisk tanke med det som görs, oavsett vad. Ett innehåll som kommer så långt som till att det används med barnen eller eleverna måste alltid passera ett mänskligt intellekt. Utbildning, erfarenhet och omdöme är komponenter i den processen som personer som leder detta arbete har. Designar arbetet för att barn ska kunna lära sig, skulle vi kanske säga idag. Lärare och förskollärare kallar vi dem oftast, de som har detta viktiga uppdrag, när vi benämner dem till vardags.

Vi lever i en tid när den digitala verkligheten är en del av verkligheten. Det här ”stirrandet i skärmarna”, som är så förfärligt, fundera en stund på vad det är vi gör när vi använder skärmen? Vilka uppgifter och behov löser det som finns innanför skärmen åt oss? Jag kan inte tänka mig något annat än att den digitala världen också finns med tidigt i barnens utbildning.

Naturligtvis behöver små barn och alla vi andra röra på oss mer, det finns fruktansvärda risker med stillasittandet. Men komplettera den kunskapen med att läroplanerna minskat tiden för idrott och hälsa till förmån för matematik. Jag har ingen exakt siffra på hur stor denna minskning är men den är påtaglig. Kanske behöver vi börja där med att ifrågasätta hur den balansen blivit? Särskilt som det förefaller att alla insatser från statsmakterna när det gäller matematik fallit platt till marken. Åtminstone när det gäller kunskapsutvecklingen hos eleverna.

För att orka lära oss behöver vi också röra oss. Frågan är hur balansen mellan teoretiskt lärande och praktiskt lärande, där kroppen är involverad blivit i skolan. Även ämnen som är praktiska, har blivit mer teoretiska. Så det kan gå. Foto: Lennart Esborn

När det gäller tid för att tillägna sig läsandets svåra konst så är det självklart att alla till buds stående medel ska användas för att alla barn ska bli goda läsare. Det kan väl omöjligt handla om ett antingen eller, det bör väl ändå handla om både ock när det gäller digitala inslag i detta livsviktiga uppdrag. Det måste väl ändå ligga i detta att använda alla till buds stående medel för att hjälpa barnet, eleven vidare att också, när det är lämpligt använda digitala verktyg. De är en hjälp som stöder kreativt upplagda uppgifter och det kan ju vara användbart.

Det finns kunskap och erfarenhet om hur läsinlärning måste gå till. När jag som svenska och SO-lärare upplevde att jag blivit en bakåtsträvare för att jag med mina elever strök under ord och begrepp i den lärobok som vi använde och sedan samtalade om dessa ord och begrepp, ja då var det något i min yrkesstolthet som gick förlorad. Och ja, det var väl då jag insåg att min kunskap och erfarenhet om hur läsandet stärks och utvecklas genom hela skolgången inte längre efterfrågades. Läsinlärningen en långsam process. Samspelet med en lärare behövdes inte, vi skulle vara mer av handledare till elevernas eget utforskande. Men om vi inte får begrepp som hör till ett område förklarade för oss, hur tänker vi oss då att kunskapen om detta område byggs upp? Orden måste användas och de måste bli fler och fler hos det uppväxande barnet. Ju fler de blir desto bättre. För barnet. För egen del är jag övertygad om att just orden och vår förmåga att använda dem är en stor del av att bli människa. Det är till och med så att min erfarenhet av att ha följt många barns läs- och skrivutveckling har gjort att jag till och med menar att det infinner sig ett lugn hos barnet när det behärskar språket. Så, nu var det sagt.

”No man is an island” diktade John Donne 1624 och när det gäller att lära sig läsa så är det en långsam process och alla vuxna som finns runt barnet behöver på alla möjliga sätt stimulera till läsande för att få igång den egna drivkraften. Fem böcker behövde en elev ha tagit sig igenom på egen hand sa skolbibliotekarierna, som vi hade ett nära samarbete med, för att läskunnigheten ska vara tillräcklig för det som krävs i skolan. Foto: Lennart Esborn

Som jag ser det behöver vi såväl den digitala läskunnigheten, att översiktsläsa, värdera källor och om en text är skriven av en människa eller av AI men vi behöver sannerligen också kunna läsa på en sådan nivå att vi kan ta oss igenom tunga, långa och akademiska texter. Men det klart, om tid behöver användas för att förstå vilka mål jag ska ha för mitt lärande, så blir det mindre tid för själva läsandet, tänker jag. Kanske är det där vi ska börja?

Jag glömmer heller aldrig när vi läst en ganska tjock men spännande bok tillsammans i en klass jag hade. Naturligtvis hade skolbibliotekarien varit hos oss och presenterat några olika böcker innan vi valde denna. Ibland läste vi vissa avsnitt högt tillsammans i klassen, högläsning alltså, ibland läste eleverna några sidor hemma, ibland läste jag högt för klassen. Mitt i en lektion när vi läste tyst slog en elev ihop boken, han hade läst färdigt och utbrast:

– Detta var den bästa bok jag läst!

Då visste jag att han visste att det i biblioteket fanns åtminstone en bok som han fångats av, att han fått en läsupplevelse.

En annan gång ska jag berätta om när vi i vår medieklass ägnade sju veckors undervisningstimmar till att lära oss grunderna i kalligrafi. Snacka om att öva upp sin förmåga till tålamod och lägga grunderna för en vacker handstil.

/Monica Esborn