Öppen för skilda uppfattningar

Detalj från en pyntad gran. I jultraditionen samsas gammalt och nytt. Foto: Monica Esborn

Egentligen vet jag inte riktigt hur jag ska börja den här texten. Ur mitt perspektiv tycker jag att det i det gemensamma samtalet skorrar illa när generaliseringar och förenklingar tagit större plats. Jag är uppvuxen i ett land där individualismen är stark, där jag alltid upplevt mig sedd som en individ med rätt att – och förväntningar på – att tänka och uttrycka mig. I min numera ganska långa erfarenhet av de kreativa konsternas förunderliga värld, har jag mött andra individer som jag skapat tillsammans med. De kan ha hetat det ena eller det andra och jag heter Monica, ett namn jag fick efter den syster som dog strax innan hon föddes. Ja, det var vanligt att man gjorde så förr.

Aldrig hade jag tänkt att det skulle anses underligt att betrakta varje individ som sin egen, på gott och ont. I Sverige som anses vara individualismens högborg. Nej, generaliseringar av grupper anstår inte Sverige. Så blev det sagt.

Nu förs också upprörda samtal om att Sveriges befolkning är till åldern kommen. Som om det var något nytt. Men kära alla. Europas och Sveriges befolkningsprofiler var något jag undervisade i och visade mina elever redan på 1990-talet. Motsatsen, en stor befolkning under 15 år fanns då som nu på andra kontinenter. Hur kan det ha blivit en nyhet nu? Några får det nästan att låta som en skymf när fakta uttalas. Svaret är förenklingar. Vi bör föra samtal en god stund för att genomlysa situationer som är komplexa. Nej, förenklingar för att förstå samhällen hjälper sällan. Sverige är en kunskapsnation och som sådan förväntar jag mig att vi alla hjälps åt att lyfta nivån på samtalet. Kanske hyfsa det också.

Med detta sagt vill jag berätta en berättelse som när jag skrev den för bokprojektet, kändes lämplig att ha med i en bok – som blev en blogg – och som bland annat skulle belysa hur vi i skolan kan samexistera med människor som nyss eller för ett tag sedan migrerat hit. Av den ena eller andra orsaken.

Ja, jag vill att vi fortsätter att betrakta varandra som individer, ja jag vill att vi använder vår hjärna till att lära oss svåra och komplexa saker och jag tror att kreativiteten och samtalet kan hjälpa oss att komma förbi hinder, upplevda, påhittade eller faktiska. Och ja, Sverige behöver liksom övriga Europa yngre människor som tar vid. Och en del av dem är ju redan på plats, tack och lov!

Monica berättar

Vid ett besök i den västafrikanska byn Kartong som är vänort till min hemstad, lärde jag mig många saker, till exempel det sätt man hanterade de olikheter som fanns inom byns och därmed också inom skolans väggar. Majoritetssamhället är muslimer – religion är för övrigt helt invävt i vardagslivet – och det finns en liten grupp kristna. Det talas flera lokala stamspråk och en grupp som flytt från ett närbeläget krig har blivit kvar. När viktiga saker händer i skolan, dit vårt besök räknades, så finns självklart imamen, prästen, ledaren för flyktinggruppen och byns hövding på plats för att säga några högtidliga ord vid sidan av rektorn. När jag frågade om denna ordning fick jag svaret att de också firar varandras olika religiösa högtider.

– Vi är ju grannar!

Att man ska behöva bege sig till en annan kontinent för att se att det går att finna kreativa lösningar på vårt sätt att umgås med varandra! Genom att sammanföra talespersoner för de olika grupperingarna fick man byn att hålla ihop. De olika grupperna synliggörs på ett positivt sätt och genom att delta i varandras högtider berikas det gemensamma. Men det viktigaste är kanske att de vuxna visar på ett gott ledarskap De tar ansvar för att inför de unga visa hur respekt gestaltas.

I vårt svenska skolsammanhang upplever jag att strävan efter saklighet fört oss till tanken på att skolan ska vara neutral mark där inget som inte är objektivt får uttryckas. Rätt eller fel, är det ens möjligt att åstadkomma och är en skola, en by, en värld utan kött och blod och våra enskilda, högst subjektiva, livsberättelser ens önskvärda? Kan rädsla för att hamna utanför det tillåtna leda till en onödig försiktighet?  Finns det något att lära av sättet att tänka kring hur vi formar öppenhet och gemenskap från skolansvariga och ledare i en afrikansk by?

Naturligtvis finns det gränsdragningar som behöver göras och samtalet om hur långt man kan gå i denna öppenhet måste ständigt hållas levande. Både läroplanen för grundskolan och gymnasiekolan säger: Alla som verkar i skolan ska alltid hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dem”. Ord och inga visor där frågan om vilka värden jag själv, som lärare, rektor, vaktmästare eller skolsköterska faktiskt har. Som enskilda behöver vi också ställa oss frågan om insida och utsida stämmer överens, så att jag inte säger en sak med ord men i mitt agerande motsäger dem. Det kommer i så fall vara mitt handlande som avslöjar vilka värderingar jag egentligen har.

Reflektera
Rektor
Lärarlaget

Det kan vara känsligt att samtala om värderingar och kanske kännas ovant att formulera sig men det är nödvändigt för att kunna forma en värdegrund på den egna skolan där vägen rentav kan betraktas som målet. Hur ni ser till att den processen sätts igång och kontinuerligt hålls levande, är en spännande utmaning.

• Vilka är inblandade?
• Hur stämmer ni av att ni rör er i rätt riktning?
• Hur involverar ni elever, föräldrar och andra personalkategorier?
• Hur kan teater, musik, bild och dans bidra till utvecklingen?