Carina Näslundh, kommunikatör och projektledare i samspråk med ORA Atmospheres grundare, Philippe Walter. Idén fick Philippe när han satt i en flygterminal och stirrade på en världskarta som till hälften var upplyst och till hälften låg i mörker. Teamet bakom ORA Atmosphere kombinerar teknisk och kreativ expertis, såsom creative director, motion graphic designer och optical engineer. Foto: Lennart Esborn
Första gången jag i rollen som IKT-samordnare skulle åka till då världens största mässa kopplad till IT och lärande behövde jag få ett beslut av Kommunstyrelsens Arbetsutskott. Nu var ju mässan i London, så det handlade om en utlandsresa i tjänsten. Men resan skulle ske tillsammans med personer som hade liknande uppdrag som jag i Göteborgsregionen och efteråt hade vi uppdraget att uppdatera chefsnätverket i samma region om vilka spaningar vi gjort.
Mässan hette och heter BETT och efter den första resan har det blivit ett antal i huvudsak som skribent för stiftelsen Datorn i Utbildningen. Det går säkert att hitta en hel del av det jag skrivit om man söker på nätet.
Den första resan innebar en slags chock. Det digitala klassrummet var den stora grejen och hela mässhallen ute på Olympia var fylld av olika lösningar. Visst hade vi påbörjat den resan även i min lilla stad och i mitt lilla land men England hade en nationell satsning som gav ett helt annat tryck i satsningen. Dessutom har engelskan fördelen att tillhöra ett stort språkområde, så det fanns redan då mycket programvara som förstärkte olika delar av kunskapsstoffet. Den stora skillnad vi upplevde mellan satsningen man gjorde på IKT i England och den vi lyckades åstadkomma i Sverige presenterade vi sedan för chefsnätverket i Göteborgsregionen. Jag vill minnas att vi fick tio minuter till detta.
Chock två inträffade något år senare, när vi med Stiftelsen Datorn i Utbildningen reste till BETT, en resa fler kunde anmäla sig till. Stommen i resan var besöket på mässan och skolbesök. Den rektor från London jag träffat under en internationell utbildningsvecka som EU-kommissionen hållit i, ordnade så att vi kunde få besöka några skolor. I varje klassrum, såväl för de äldre som för de yngre, fanns den digitala tekniken på plats.
Lennart Esborn cellist och musiklärare på Alströmergymnasiet i Alingsås tittar närmare på en teknisk lösningar där man utvecklat en bättre ljudkvalité. Något som är användbart när det kommer till överföring av musik. Foto: Monica Esborn
Om vi då stannar där, vad var det egentligen som hände och som vi som arbetade med denna utvecklingsfråga såg? Svar: De pedagogiska möjligheterna! Med en internetuppkopplad dator och någon slags projektor kunde en lärare ta med sig hela världen in i klassrummet. I den ouppkopplade skolan, den jag arbetade i större delen av min aktiva lärargärning, så gjorde man sina planeringar, på de skolor jag varit verksam gjorde vi oftast dessa tillsammans i ämneskollegiet. Om någonting inträffade i världen eller för den delen i vår lilla stad, så är det klart att vi lärare tog upp det på de sätt som var möjliga. Det kunde dock ofta inte bli särskilt länge eftersom man inte visste vad det var för oväntad händelse man skulle ha förberett material inför, så tog ju materialet och idéerna slut ganska fort och man fick återgå till den planering man gjort från början.
Konst på Bett. Foto: Monica Esborn
Som IKT-samordnare arbetade jag naturligtvis genom budgetprocessen och vi kunde därmed sätta upp tjugo klassrum per år. En takt betydligt lägre än den vi såg i England, helt klart. I vårt lilla språkområde fanns heller inte det stora utbud av läromedel anpassade efter de nya förutsättningarna. Men med tanke på att jag mötte synpunkter från andra tjänstemän med närbesläktade frågor på sitt bord som undrade om det fanns fler märkliga fantasier jag hade, ledningsgrupper som tyckte att vi kunde skippa högtalarna till klassrummen och vad var det för fel på den fasta tekniken och datasalar? I de nya klassrummen mötte jag däremot själaglada lärare som berättade om hur elever med något specialintresse där informationen i uppslagsböckerna var mager nu plötsligt fick tillgång till så fantastiskt mycket mer material. Möjligheterna till en undervisning som kunde ställa om snabbt om något hände och med tillgång till nätets innehåll med nyhetssändningar på spanska direkt in i klassrummet eller vad det Förändringstrycket blev stort och från att ha mötts av motstånd från de som höll i pengapåsarna, till att idag förvänta sig att den tekniken finns på plats i varje klassrum.
Detta konstverk fångade mitt intresse under mina strövtåg i London. Trots att jag besökt staden många gånger har jag inte lagt märke till denna skulptur tidigare. Av informationsskylten framgår att verket heter ”Antelope” av Samson Kambalu och är en skulptur utifrån ett fotografi taget 1914. Den föreställer baptispastorn John Chilembwe och den europeiska missionären John Chorley. Fotografiet togs vid öppnandet av Chilembwes nya kyrka i Nyasaland, nuvarande Malawi. Chilembwe har sin hatt på, ett trots mot de koloniala lagarna som förbjöd afrikaner att bära hatt inför vita. Ett år senare dödades han vid ett uppror han ledde mot de koloniala lagarna och hans kyrka förstördes. Proportionerna i skulpturen är sådana att Chilembwe är större än en vanlig människa medan Johan Chorley är normalstor, ett sätt för konstnären att lyfta fram Chilembwes berättelse, avslöja den bortglömda historien om människorna i det Brittiska Imperiets historia. Och genom den digitala tekniken har du som läser denna bildtext just nu fått ta del av detta konstverket. Foto: Monica Esborn
Nu, ganska många år senare, pågår en diskussion om det blivit för ensidigt digitalt fokus i den svenska skolan? Som om det precis gått upp för det samlade utbildnings-Sverige att elever också behöver läsa böcker. För mig kunde inget vara mer självklart. Hur kan det ens finnas en motsättning.? Med en dåres envishet hävdar jag att det som fortfarande behöver ske är att lärare får/har/tar tid att tillsammans planera hur och vad som ska användas. Allt som ska användas för att bidra till lärande behöver ha reflekterats av ett mänskligt intellekt – kanske tillsammans med AI. Jag tycker också fortfarande att nyutbildade lärare ska vara de vassaste knivarna i lådan när det gäller vad det är värt att satsa på i det digitala utbudet.
Så blev det i år, 2024, en liten nostalgitripp till London och BETT-mässan med några av oss som var aktiva som konsulter under tiotalet år. Utvecklingen tar inte rast, kan man konstatera, Atmosphere var en ny bekantskap, att man utvecklar ljudkvalitet så att även musik med sina alla frekvenser kan upplevas rikare, en annan.
På mina vandringar gata upp och gata ner – något jag sällan hann med under åren som konsult – tittade jag in i ett litet kvartersbibliotek. Ett specialbibliotek, visade det sig, för teater, musik, bildkonst och dans. Ett paradis för någon som mig som tänker att vår kreativa sida också är en del av att bli människa. Foto: Monica Esborn
Ur mitt perspektiv, som gammal svensklärare, är det självklart att alla barn ska bli goda läsare. Inte bara ska; de måste! Ju fler ord du äger desto lättare att förstå och därmed klara av skolan. Men att ensidigt tala om att skärmarna är det som tar tid från just läsandet tror jag inte på. Är det inte snarare den skärmtid som sker hemma, förströelseskärmtiden som leder till alltför mycket stillasittande? Kanske är det i hemmet skärmarna ska låsas in i säkerhetsskåp med tidslås omöjligt att forcera förutom för Jönssonligan? Vad vet jag men läsa måste vi. Orden ska in.
Och säkra lärarnas planeringstid så att den inte plötsligt rycks undan så att de istället i parti och minut ska vikariera för varandra. Där, menar jag, väntar stora kvalitetshöjande utvecklingsmöjligheter. Låt stå!
Kreativiteten och läroplanerna 
Lämna en kommentar