Den blomstertid nu kommer…

”Och smultron det gör jag åt barnen, för det tycker jag de kan få…” Foto: Monica Esborn

Nyligen hade jag förmånen att lyssna till barn i förskoleåldern som sjöng av hjärtans lust i försommaren och det gladde mig något oerhört. Nu vet jag varför.

De sjöng sånger någon komponerat, naturligtvis fanns Idas sommarvisa med på repertoaren, men några sånger kände jag inte igen. Men det som gladde mig mest det var att en förskolelärare ackompanjerade gruppen på gitarr. Hen satt vänd mot barnen om någon skulle behöva stöd för vilken text de skulle sjunga och de hade ögonkontakt hela tiden.

Nu kunde ju barnen texterna och melodierna eftersom de sjunger mer eller mindre varje dag tillsammans. Det märktes att barnen sjunger varje dag på den här förskolan, det märktes på hur självklart de stod där på plats, det märktes i deras blickar på oss som lyssnade, det märktes att de hittat sina röster och kunde utnyttja dem till fullo. Till glädje för oss lyssnare och till glädje för barnen själva. Det märktes också.

Tonarterna var också genomtänkta så att de passade för barnens röstlägen. Det finns en omedvetenhet om det här med att rösten förändras genom en människas liv och att vi behöver ha musiker som har kunskap om detta och kan anpassa tonarterna efter vilka människorna är som ska sjunga sångerna.

Och jag tänker att det är något oerhört viktigt att hitta sin röst, att det helt enkelt handlar om identiteten hos en människa. Och jag – och många med mig – menar att det handlar om att få tillfälle att träna rösten. Gärna varje dag om ni frågar mig.

Det fanns ytterligare en sak som jag sätter som ett stort pluss på framförandet och det var att musiken framfördes live. Visst är det praktiskt ibland och det kan ju kännas superproffsigt att sjunga till en inspelad bakgrund och ibland behöver vi kanske använda det hjälpmedlet. Men jag vill verkligen slå ett slag för den levande musiken, den som handlar om ögonkontakt och kommunikation mellan musiker och sångare. Det kan hända grejer, man kan komma av sig, spela fel ackord, börja på fel låt men ingenting kan ersätta den träning i kreativt grundarbete som musicerande tillsammans innebär.

Kanske behöver vi vänja oss av med, lite grand åtminstone, förväntan av perfektion i alla sammanhang i samband med musikframträndanden. Den har sin plats naturligtvis, när man är mer övad men även då, levande musik är levande musik. Där är nerven. Allt kan hända. Jag glömmer aldrig när Cellosolisten Mstislav Rostropovitj i inledningen av ett stycke han framförde helt ensam som extranummer, kom av sig, log mot oss i publiken och pratade lite med oss för att sedan börja om igen. Kanske når man den lekfullheten inför musikens majestätiska allvar först när man nått en viss punkt där ödmjukheten tar över. Det är ju faktiskt inte det värsta som kan hända, att man kommer av sig och få börja om.

Och så en sommarönskan från mig:

Må alla barn få sjunga och spela. Helst varje dag, precis som barnen som sjöng med sådan glädje och självklarhet en afton någonstans i försommarsverige.

Må också de barn som nu har ett långt sommarlov framför sig som man inte ser fram emot vara alla vuxnas fokus. Låt stå!