”Och smultron det gör jag åt barnen, för det tycker jag de kan få…” Foto: Monica Esborn

Nyligen hade jag förmånen att lyssna till barn i förskoleåldern som sjöng av hjärtans lust i försommaren och det gladde mig något oerhört. Nu vet jag varför.

De sjöng sånger någon komponerat, naturligtvis fanns Idas sommarvisa med på repertoaren, men några sånger kände jag inte igen. Men det som gladde mig mest det var att en förskolelärare ackompanjerade gruppen på gitarr. Hen satt vänd mot barnen om någon skulle behöva stöd för vilken text de skulle sjunga och de hade ögonkontakt hela tiden.

Nu kunde ju barnen texterna och melodierna eftersom de sjunger mer eller mindre varje dag tillsammans. Det märktes att barnen sjunger varje dag på den här förskolan, det märktes på hur självklart de stod där på plats, det märktes i deras blickar på oss som lyssnade, det märktes att de hittat sina röster och kunde utnyttja dem till fullo. Till glädje för oss lyssnare och till glädje för barnen själva. Det märktes också.

Tonarterna var också genomtänkta så att de passade för barnens röstlägen. Det finns en omedvetenhet om det här med att rösten förändras genom en människas liv och att vi behöver ha musiker som har kunskap om detta och kan anpassa tonarterna efter vilka människorna är som ska sjunga sångerna.

Och jag tänker att det är något oerhört viktigt att hitta sin röst, att det helt enkelt handlar om identiteten hos en människa. Och jag – och många med mig – menar att det handlar om att få tillfälle att träna rösten. Gärna varje dag om ni frågar mig.

Det fanns ytterligare en sak som jag sätter som ett stort pluss på framförandet och det var att musiken framfördes live. Visst är det praktiskt ibland och det kan ju kännas superproffsigt att sjunga till en inspelad bakgrund och ibland behöver vi kanske använda det hjälpmedlet. Men jag vill verkligen slå ett slag för den levande musiken, den som handlar om ögonkontakt och kommunikation mellan musiker och sångare. Det kan hända grejer, man kan komma av sig, spela fel ackord, börja på fel låt men ingenting kan ersätta den träning i kreativt grundarbete som musicerande tillsammans innebär.

Kanske behöver vi vänja oss av med, lite grand åtminstone, förväntan av perfektion i alla sammanhang i samband med musikframträndanden. Den har sin plats naturligtvis, när man är mer övad men även då, levande musik är levande musik. Där är nerven. Allt kan hända. Jag glömmer aldrig när Cellosolisten Mstislav Rostropovitj i inledningen av ett stycke han framförde helt ensam som extranummer, kom av sig, log mot oss i publiken och pratade lite med oss för att sedan börja om igen. Kanske når man den lekfullheten inför musikens majestätiska allvar först när man nått en viss punkt där ödmjukheten tar över. Det är ju faktiskt inte det värsta som kan hända, att man kommer av sig och få börja om.

Och så en sommarönskan från mig:

Må alla barn få sjunga och spela. Helst varje dag, precis som barnen som sjöng med sådan glädje och självklarhet en afton någonstans i försommarsverige.

Må också de barn som nu har ett långt sommarlov framför sig som man inte ser fram emot vara alla vuxnas fokus. Låt stå!

Carina Näslundh, kommunikatör och projektledare i samspråk med ORA Atmospheres grundare, Philippe Walter. Idén fick Philippe när han satt i en flygterminal och stirrade på en världskarta som till hälften var upplyst och till hälften låg i mörker. Teamet bakom ORA Atmosphere kombinerar teknisk och kreativ expertis, såsom creative director, motion graphic designer och optical engineer. Foto: Lennart Esborn

Första gången jag i rollen som IKT-samordnare skulle åka till då världens största mässa kopplad till IT och lärande behövde jag få ett beslut av Kommunstyrelsens Arbetsutskott. Nu var ju mässan i London, så det handlade om en utlandsresa i tjänsten. Men resan skulle ske tillsammans med personer som hade liknande uppdrag som jag i Göteborgsregionen och efteråt hade vi uppdraget att uppdatera chefsnätverket i samma region om vilka spaningar vi gjort.

Mässan hette och heter BETT och efter den första resan har det blivit ett antal i huvudsak som skribent för stiftelsen Datorn i Utbildningen. Det går säkert att hitta en hel del av det jag skrivit om man söker på nätet.

Den första resan innebar en slags chock. Det digitala klassrummet var den stora grejen och hela mässhallen ute på Olympia var fylld av olika lösningar. Visst hade vi påbörjat den resan även i min lilla stad och i mitt lilla land men England hade en nationell satsning som gav ett helt annat tryck i satsningen. Dessutom har engelskan fördelen att tillhöra ett stort språkområde, så det fanns redan då mycket programvara som förstärkte olika delar av kunskapsstoffet. Den stora skillnad vi upplevde mellan satsningen man gjorde på IKT i England och den vi lyckades åstadkomma i Sverige presenterade vi sedan för chefsnätverket i Göteborgsregionen. Jag vill minnas att vi fick tio minuter till detta.

Chock två inträffade något år senare, när vi med Stiftelsen Datorn i Utbildningen reste till BETT, en resa fler kunde anmäla sig till. Stommen i resan var besöket på mässan och skolbesök. Den rektor från London jag träffat under en internationell utbildningsvecka som EU-kommissionen hållit i, ordnade så att vi kunde få besöka några skolor. I varje klassrum, såväl för de äldre som för de yngre, fanns den digitala tekniken på plats.

Lennart Esborn cellist och musiklärare på Alströmergymnasiet i Alingsås tittar närmare på en teknisk lösningar där man utvecklat en bättre ljudkvalité. Något som är användbart när det kommer till överföring av musik. Foto: Monica Esborn

Om vi då stannar där, vad var det egentligen som hände och som vi som arbetade med denna utvecklingsfråga såg? Svar: De pedagogiska möjligheterna! Med en internetuppkopplad dator och någon slags projektor kunde en lärare ta med sig hela världen in i klassrummet. I den ouppkopplade skolan, den jag arbetade i större delen av min aktiva lärargärning, så gjorde man sina planeringar, på de skolor jag varit verksam gjorde vi oftast dessa tillsammans i ämneskollegiet. Om någonting inträffade i världen eller för den delen i vår lilla stad, så är det klart att vi lärare tog upp det på de sätt som var möjliga. Det kunde dock ofta inte bli särskilt länge eftersom man inte visste vad det var för oväntad händelse man skulle ha förberett material inför, så tog ju materialet och idéerna slut ganska fort och man fick återgå till den planering man gjort från början.

Konst på Bett. Foto: Monica Esborn

Som IKT-samordnare arbetade jag naturligtvis genom budgetprocessen och vi kunde därmed sätta upp tjugo klassrum per år. En takt betydligt lägre än den vi såg i England, helt klart. I vårt lilla språkområde fanns heller inte det stora utbud av läromedel anpassade efter de nya förutsättningarna. Men med tanke på att jag mötte synpunkter från andra tjänstemän med närbesläktade frågor på sitt bord som undrade om det fanns fler märkliga fantasier jag hade, ledningsgrupper som tyckte att vi kunde skippa högtalarna till klassrummen och vad var det för fel på den fasta tekniken och datasalar? I de nya klassrummen mötte jag däremot själaglada lärare som berättade om hur elever med något specialintresse där informationen i uppslagsböckerna var mager nu plötsligt fick tillgång till så fantastiskt mycket mer material. Möjligheterna till en undervisning som kunde ställa om snabbt om något hände och med tillgång till nätets innehåll med nyhetssändningar på spanska direkt in i klassrummet eller vad det Förändringstrycket blev stort och från att ha mötts av motstånd från de som höll i pengapåsarna, till att idag förvänta sig att den tekniken finns på plats i varje klassrum.

Detta konstverk fångade mitt intresse under mina strövtåg i London. Trots att jag besökt staden många gånger har jag inte lagt märke till denna skulptur tidigare. Av informationsskylten framgår att verket heter ”Antelope” av Samson Kambalu och är en skulptur utifrån ett fotografi taget 1914. Den föreställer baptispastorn John Chilembwe och den europeiska missionären John Chorley. Fotografiet togs vid öppnandet av Chilembwes nya kyrka i Nyasaland, nuvarande Malawi. Chilembwe har sin hatt på, ett trots mot de koloniala lagarna som förbjöd afrikaner att bära hatt inför vita. Ett år senare dödades han vid ett uppror han ledde mot de koloniala lagarna och hans kyrka förstördes. Proportionerna i skulpturen är sådana att Chilembwe är större än en vanlig människa medan Johan Chorley är normalstor, ett sätt för konstnären att lyfta fram Chilembwes berättelse, avslöja den bortglömda historien om människorna i det Brittiska Imperiets historia. Och genom den digitala tekniken har du som läser denna bildtext just nu fått ta del av detta konstverket. Foto: Monica Esborn

Nu, ganska många år senare, pågår en diskussion om det blivit för ensidigt digitalt fokus i den svenska skolan? Som om det precis gått upp för det samlade utbildnings-Sverige att elever också behöver läsa böcker. För mig kunde inget vara mer självklart. Hur kan det ens finnas en motsättning.? Med en dåres envishet hävdar jag att det som fortfarande behöver ske är att lärare får/har/tar tid att tillsammans planera hur och vad som ska användas. Allt som ska användas för att bidra till lärande behöver ha reflekterats av ett mänskligt intellekt – kanske tillsammans med AI. Jag tycker också fortfarande att nyutbildade lärare ska vara de vassaste knivarna i lådan när det gäller vad det är värt att satsa på i det digitala utbudet.

Så blev det i år, 2024, en liten nostalgitripp till London och BETT-mässan med några av oss som var aktiva som konsulter under tiotalet år. Utvecklingen tar inte rast, kan man konstatera, Atmosphere var en ny bekantskap, att man utvecklar ljudkvalitet så att även musik med sina alla frekvenser kan upplevas rikare, en annan.

På mina vandringar gata upp och gata ner – något jag sällan hann med under åren som konsult – tittade jag in i ett litet kvartersbibliotek. Ett specialbibliotek, visade det sig, för teater, musik, bildkonst och dans. Ett paradis för någon som mig som tänker att vår kreativa sida också är en del av att bli människa. Foto: Monica Esborn

Ur mitt perspektiv, som gammal svensklärare, är det självklart att alla barn ska bli goda läsare. Inte bara ska; de måste! Ju fler ord du äger desto lättare att förstå och därmed klara av skolan. Men att ensidigt tala om att skärmarna är det som tar tid från just läsandet tror jag inte på. Är det inte snarare den skärmtid som sker hemma, förströelseskärmtiden som leder till alltför mycket stillasittande? Kanske är det i hemmet skärmarna ska låsas in i säkerhetsskåp med tidslås omöjligt att forcera förutom för Jönssonligan? Vad vet jag men läsa måste vi. Orden ska in.

Och säkra lärarnas planeringstid så att den inte plötsligt rycks undan så att de istället i parti och minut ska vikariera för varandra. Där, menar jag, väntar stora kvalitetshöjande utvecklingsmöjligheter. Låt stå!

Detalj från en pyntad gran. I jultraditionen samsas gammalt och nytt. Foto: Monica Esborn

Egentligen vet jag inte riktigt hur jag ska börja den här texten. Ur mitt perspektiv tycker jag att det i det gemensamma samtalet skorrar illa när generaliseringar och förenklingar tagit större plats. Jag är uppvuxen i ett land där individualismen är stark, där jag alltid upplevt mig sedd som en individ med rätt att – och förväntningar på – att tänka och uttrycka mig. I min numera ganska långa erfarenhet av de kreativa konsternas förunderliga värld, har jag mött andra individer som jag skapat tillsammans med. De kan ha hetat det ena eller det andra och jag heter Monica, ett namn jag fick efter den syster som dog strax innan hon föddes. Ja, det var vanligt att man gjorde så förr.

Aldrig hade jag tänkt att det skulle anses underligt att betrakta varje individ som sin egen, på gott och ont. I Sverige som anses vara individualismens högborg. Nej, generaliseringar av grupper anstår inte Sverige. Så blev det sagt.

Nu förs också upprörda samtal om att Sveriges befolkning är till åldern kommen. Som om det var något nytt. Men kära alla. Europas och Sveriges befolkningsprofiler var något jag undervisade i och visade mina elever redan på 1990-talet. Motsatsen, en stor befolkning under 15 år fanns då som nu på andra kontinenter. Hur kan det ha blivit en nyhet nu? Några får det nästan att låta som en skymf när fakta uttalas. Svaret är förenklingar. Vi bör föra samtal en god stund för att genomlysa situationer som är komplexa. Nej, förenklingar för att förstå samhällen hjälper sällan. Sverige är en kunskapsnation och som sådan förväntar jag mig att vi alla hjälps åt att lyfta nivån på samtalet. Kanske hyfsa det också.

Med detta sagt vill jag berätta en berättelse som när jag skrev den för bokprojektet, kändes lämplig att ha med i en bok – som blev en blogg – och som bland annat skulle belysa hur vi i skolan kan samexistera med människor som nyss eller för ett tag sedan migrerat hit. Av den ena eller andra orsaken.

Ja, jag vill att vi fortsätter att betrakta varandra som individer, ja jag vill att vi använder vår hjärna till att lära oss svåra och komplexa saker och jag tror att kreativiteten och samtalet kan hjälpa oss att komma förbi hinder, upplevda, påhittade eller faktiska. Och ja, Sverige behöver liksom övriga Europa yngre människor som tar vid. Och en del av dem är ju redan på plats, tack och lov!

Monica berättar

Vid ett besök i den västafrikanska byn Kartong som är vänort till min hemstad, lärde jag mig många saker, till exempel det sätt man hanterade de olikheter som fanns inom byns och därmed också inom skolans väggar. Majoritetssamhället är muslimer – religion är för övrigt helt invävt i vardagslivet – och det finns en liten grupp kristna. Det talas flera lokala stamspråk och en grupp som flytt från ett närbeläget krig har blivit kvar. När viktiga saker händer i skolan, dit vårt besök räknades, så finns självklart imamen, prästen, ledaren för flyktinggruppen och byns hövding på plats för att säga några högtidliga ord vid sidan av rektorn. När jag frågade om denna ordning fick jag svaret att de också firar varandras olika religiösa högtider.

– Vi är ju grannar!

Att man ska behöva bege sig till en annan kontinent för att se att det går att finna kreativa lösningar på vårt sätt att umgås med varandra! Genom att sammanföra talespersoner för de olika grupperingarna fick man byn att hålla ihop. De olika grupperna synliggörs på ett positivt sätt och genom att delta i varandras högtider berikas det gemensamma. Men det viktigaste är kanske att de vuxna visar på ett gott ledarskap De tar ansvar för att inför de unga visa hur respekt gestaltas.

I vårt svenska skolsammanhang upplever jag att strävan efter saklighet fört oss till tanken på att skolan ska vara neutral mark där inget som inte är objektivt får uttryckas. Rätt eller fel, är det ens möjligt att åstadkomma och är en skola, en by, en värld utan kött och blod och våra enskilda, högst subjektiva, livsberättelser ens önskvärda? Kan rädsla för att hamna utanför det tillåtna leda till en onödig försiktighet?  Finns det något att lära av sättet att tänka kring hur vi formar öppenhet och gemenskap från skolansvariga och ledare i en afrikansk by?

Naturligtvis finns det gränsdragningar som behöver göras och samtalet om hur långt man kan gå i denna öppenhet måste ständigt hållas levande. Både läroplanen för grundskolan och gymnasiekolan säger: Alla som verkar i skolan ska alltid hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dem”. Ord och inga visor där frågan om vilka värden jag själv, som lärare, rektor, vaktmästare eller skolsköterska faktiskt har. Som enskilda behöver vi också ställa oss frågan om insida och utsida stämmer överens, så att jag inte säger en sak med ord men i mitt agerande motsäger dem. Det kommer i så fall vara mitt handlande som avslöjar vilka värderingar jag egentligen har.

Reflektera
Rektor
Lärarlaget

Det kan vara känsligt att samtala om värderingar och kanske kännas ovant att formulera sig men det är nödvändigt för att kunna forma en värdegrund på den egna skolan där vägen rentav kan betraktas som målet. Hur ni ser till att den processen sätts igång och kontinuerligt hålls levande, är en spännande utmaning.

• Vilka är inblandade?
• Hur stämmer ni av att ni rör er i rätt riktning?
• Hur involverar ni elever, föräldrar och andra personalkategorier?
• Hur kan teater, musik, bild och dans bidra till utvecklingen?

Om att lära sig.

Vi lär oss ofta i samspel med andra. Vi behöver använda språket för att lära oss. Frågan är hur vi tillägnar oss och utvecklar vårt språk? Foto: Monica Esborn

Går det ens att skriva om det vanliga en höst som denna när det verkar som om det enda som rapporteras handlar om våld och krig. Finns det någon vardag kvar, en vardag där barn går till förskolan och skolan, där utbildade och engagerade lärare möter barnen med den absoluta ambitionen att utmana dem till att lära sig så mycket det är möjligt? Det är klart det gör och det är där, i den vardag som vi är så glada i, som vi måste fortsätta arbetet. För att alla barn ska ges de bästa förutsättningarna. Så tänker jag i varje fall.

Därför stör det mig att vi inte kan få till ett bättre samtal, nu är det svart eller vitt som gäller. Ond eller god. Rätt eller fel. Du är för att barnen på förskolan använder digitala verktyg eller emot. Nu gäller det att vara emot.

Om man, som jag haft den stora förmånen att ha, varit med i barngrupper med barn så små att de precis börjat forma ett språk och hört dem berätta på det sätt som är möjligt för dem, om de bilder som de själva tagit med förskolans padda, ja då hade man kanske kunnat nyansera bilden. Om man sett barn stå två och två och leka med tangentbordets bokstäver och skriva berättelser, oläsliga för en vuxen, som barnet sedan läser upp för sin kompis, sin lärare, sin förälder, så kanske man förstått att det aldrig har handlat om verktyget i sig. Det handlar om hur tekniken kan användas för att stödja samtalet, språkutvecklingen, ja, lärandet helt enkelt.

Det handlar alltid om att det finns en pedagogisk tanke med det som görs, oavsett vad. Ett innehåll som kommer så långt som till att det används med barnen eller eleverna måste alltid passera ett mänskligt intellekt. Utbildning, erfarenhet och omdöme är komponenter i den processen som personer som leder detta arbete har. Designar arbetet för att barn ska kunna lära sig, skulle vi kanske säga idag. Lärare och förskollärare kallar vi dem oftast, de som har detta viktiga uppdrag, när vi benämner dem till vardags.

Vi lever i en tid när den digitala verkligheten är en del av verkligheten. Det här ”stirrandet i skärmarna”, som är så förfärligt, fundera en stund på vad det är vi gör när vi använder skärmen? Vilka uppgifter och behov löser det som finns innanför skärmen åt oss? Jag kan inte tänka mig något annat än att den digitala världen också finns med tidigt i barnens utbildning.

Naturligtvis behöver små barn och alla vi andra röra på oss mer, det finns fruktansvärda risker med stillasittandet. Men komplettera den kunskapen med att läroplanerna minskat tiden för idrott och hälsa till förmån för matematik. Jag har ingen exakt siffra på hur stor denna minskning är men den är påtaglig. Kanske behöver vi börja där med att ifrågasätta hur den balansen blivit? Särskilt som det förefaller att alla insatser från statsmakterna när det gäller matematik fallit platt till marken. Åtminstone när det gäller kunskapsutvecklingen hos eleverna.

För att orka lära oss behöver vi också röra oss. Frågan är hur balansen mellan teoretiskt lärande och praktiskt lärande, där kroppen är involverad blivit i skolan. Även ämnen som är praktiska, har blivit mer teoretiska. Så det kan gå. Foto: Lennart Esborn

När det gäller tid för att tillägna sig läsandets svåra konst så är det självklart att alla till buds stående medel ska användas för att alla barn ska bli goda läsare. Det kan väl omöjligt handla om ett antingen eller, det bör väl ändå handla om både ock när det gäller digitala inslag i detta livsviktiga uppdrag. Det måste väl ändå ligga i detta att använda alla till buds stående medel för att hjälpa barnet, eleven vidare att också, när det är lämpligt använda digitala verktyg. De är en hjälp som stöder kreativt upplagda uppgifter och det kan ju vara användbart.

Det finns kunskap och erfarenhet om hur läsinlärning måste gå till. När jag som svenska och SO-lärare upplevde att jag blivit en bakåtsträvare för att jag med mina elever strök under ord och begrepp i den lärobok som vi använde och sedan samtalade om dessa ord och begrepp, ja då var det något i min yrkesstolthet som gick förlorad. Och ja, det var väl då jag insåg att min kunskap och erfarenhet om hur läsandet stärks och utvecklas genom hela skolgången inte längre efterfrågades. Läsinlärningen en långsam process. Samspelet med en lärare behövdes inte, vi skulle vara mer av handledare till elevernas eget utforskande. Men om vi inte får begrepp som hör till ett område förklarade för oss, hur tänker vi oss då att kunskapen om detta område byggs upp? Orden måste användas och de måste bli fler och fler hos det uppväxande barnet. Ju fler de blir desto bättre. För barnet. För egen del är jag övertygad om att just orden och vår förmåga att använda dem är en stor del av att bli människa. Det är till och med så att min erfarenhet av att ha följt många barns läs- och skrivutveckling har gjort att jag till och med menar att det infinner sig ett lugn hos barnet när det behärskar språket. Så, nu var det sagt.

”No man is an island” diktade John Donne 1624 och när det gäller att lära sig läsa så är det en långsam process och alla vuxna som finns runt barnet behöver på alla möjliga sätt stimulera till läsande för att få igång den egna drivkraften. Fem böcker behövde en elev ha tagit sig igenom på egen hand sa skolbibliotekarierna, som vi hade ett nära samarbete med, för att läskunnigheten ska vara tillräcklig för det som krävs i skolan. Foto: Lennart Esborn

Som jag ser det behöver vi såväl den digitala läskunnigheten, att översiktsläsa, värdera källor och om en text är skriven av en människa eller av AI men vi behöver sannerligen också kunna läsa på en sådan nivå att vi kan ta oss igenom tunga, långa och akademiska texter. Men det klart, om tid behöver användas för att förstå vilka mål jag ska ha för mitt lärande, så blir det mindre tid för själva läsandet, tänker jag. Kanske är det där vi ska börja?

Jag glömmer heller aldrig när vi läst en ganska tjock men spännande bok tillsammans i en klass jag hade. Naturligtvis hade skolbibliotekarien varit hos oss och presenterat några olika böcker innan vi valde denna. Ibland läste vi vissa avsnitt högt tillsammans i klassen, högläsning alltså, ibland läste eleverna några sidor hemma, ibland läste jag högt för klassen. Mitt i en lektion när vi läste tyst slog en elev ihop boken, han hade läst färdigt och utbrast:

– Detta var den bästa bok jag läst!

Då visste jag att han visste att det i biblioteket fanns åtminstone en bok som han fångats av, att han fått en läsupplevelse.

En annan gång ska jag berätta om när vi i vår medieklass ägnade sju veckors undervisningstimmar till att lära oss grunderna i kalligrafi. Snacka om att öva upp sin förmåga till tålamod och lägga grunderna för en vacker handstil.

/Monica Esborn

Intervju med Maria Park, rektor, musiklärare och mycket mer!

Om vi ska kunna forma vår framtid måste vi använda den kunskap vi har,  och utifrån med hjälp av kreativitet skapa bättre förutsättningar för oss själva och andra. Foto: Per Florén

Namn: Maria Park

Bor: Sörmlänning som bor i Djura utanför Leksand och har bott i Japan under tre år. 

Bakgrund: Mellanstadielärare som arbetat som rektor i grundskolan och gymnasiet i Leksand i över 30 år. Har även arbetat med utbildningsfrågor på Region Dalarna och även som musiklärare på Lilla Adolf Fredrik i Stockholm under ett år. 

Vad tänker du när du hör ordet kreativ/kreativitet?

Kreativitet är för mig när man ser eller hör något som startar en process i huvudet och händerna och som gör att något nytt händer. 

Jag är en utpräglad praktiker. Ända sen jag var liten har material som tyg, ull, garn, växter och trä satt igång processer som leder till skapande. Jag klippte sönder min mammas kläder och skinnkläder och tyger och gjorde nytt. Oftast innan hon hunnit godkänna. Jag tänker och handlar snabbt. 

” sade och gjorde” sa mina föräldrar och uppmuntrade mig trots allt. 

Kreativitet hör ihop med lust och glädje för mig. Skapande, skönhet och resultat. Kreativitet är att tänka i nya banor. Som att lämna stigen man går på och i stället hitta nya vägar i riset och bakom träden. 

Jag brukar vara snabb att hitta lösningar och får ofta sitta på möten och hålla fast i bordskanten och vänta in andras synpunkter. Mina kreativa lösningar är inte bättre än de andras så det är viktigt att också hejda sig och skapa vidare tillsamman i tankarna. 

Varför är det viktigt med kreativitet?

Om vi ska kunna forma vår framtid måste vi använda den kunskap vi har,  och utifrån med hjälp av kreativitet skapa bättre förutsättningar för oss själva och andra. 

Då innefattar det sånt som:

Idéer om en rättvis värld, idéer om teknisk utveckling, hur vi tar hand om natur och miljö men också skapar skönhet, form, konst och musik och glädje

Det är kreativiteten som för oss framåt. Kreativiteten är lust och glädje i att förändra, skapa och förbättra. 

Formulera en fråga som du tycker att jag borde ställa till dig!

Kanske: är kreativitet alltid något positivt? 

Svår fråga. Först är mitt spontana svar Ja.  Sen tänker jag på att även till exempel brottsligheten använder sig av sin kreativitet. Det krävs mycket nyskapande för att begå brottsliga handlingar, rymma från fängelser och hitta idéer för ekonomisk brottslighet  

Och jag tror att även den kreativiteten är förknippad med lust och förväntan. 

Men- om jag utgår ifrån mig själv och den omgivning som jag vistats i under mitt liv, skolan och musikens värld, då är kreativitet förknippat med lust, glädje och förväntan över att något gammalt blir en ny skapelse, ett nytt klädesplagg, en ny låt, en ny blomsterrabatt, en ny produkt i huset. 

Särskild glädje känner jag över handens skapande där man kan säga: 

Det här är ett stycke mänsklig tid. Det här är jag. Det här är min tanke och tid. 

/Monica Esborn