Bilden av Flickan med pärlörhängen är tagen vid ett besök jag gjorde på konstutställningen i Les Beaux i Frankrike våren 2023. Förutom att uppleva berömda konstverk på ett nytt sätt där man vandrade runt i konsten som projicerades i det gigantiska bergrummet ackompanjerat av musik, så funderade jag på hur detta på sätt och vis egna konstverk egentligen skapats. Det måste vara kreativa personer som använt ett stort kunnande från många discipliner för att från idé till en digital utställning genomföra detta projekt. Och om det är någonting jag tror att vi människor behöver mer av i framtiden så är det en välutvecklad kreativ förmåga. Det samtalet vill den här bloggen bidra till. Foto: Monica Esborn
Jag har inte bloggat på ett tag och det beror på att en olycka drabbade min man den 18 april som gjorde att prioriteringarna drastiskt förändrades. På ett ögonblick, ja, så snabbt kan hela livet ställas på ända. Nu har jag börjat tänka på bloggen igen vilket tyder på att livet börjar återgå till sitt nya normalläge.
Den här bloggen byggde vi, jag och journalisten Ulla M Andersson, från början på två längre intervjuer, den med professor och hjärnforskaren Rolf Ekman och med professor och forskaren Anne Bamford. I blogginlägget i januari 2023 publicerade jag intervjun med Rolf i sin helhet och jag tänkte redan då att jag skulle göra det även med Anne Bamford. Den kan ni alltså läsa här nedan. Den har några år på nacken men kan ändå bidra med perspektiv. Om hjärnforskningens kunskap om hur hjärnan vill ha det för att lära sig som bäst kan sammanfattas i att den vill ha roligt, så lyfter professor Bamford om och om igen hur viktigt det är med den estetiska utbildningen, den andra vingen, och att den bedrivs med hög kvalitet.
Just nu diskuteras i mina sociala nätverk frågan om vi inte behöver backa bandet, återinföra skrivträning för hand, mer lästräning i analoga böcker och ta bort den digitala distraktionen. Jag ska förresten berätta någon gång om när en klass jag undervisade i media höll på med kalligrafi. Under sju veckor.
Jag tänker att det viktigaste är att lärarna återfår mandatet att vara lärare. Att i samspel med den grupp elever de undervisar välja hur de lägger upp arbetet. Ja, det är kämpigt att lära sig nya och svåra saker men det är roligt och blir ännu roligare när man har lärt sig, när man har förstått, när man kan använda kunskapen i ett nytt sammanhang. När det glittrar till i ögat på barnet, ungdomen, eleven. Det är väl ändå dit vi ska med varenda unge i det här landet? med mindre kan väl inte den gamla kunskapsnationen Sverige nöja sig?
I väntan på att det blir vår gemensamma målbild önskar jag er en fin sommar och ger er:
En intervju med Anne Bamford
Wow-faktorn
-En fågel kan inte flyga utan två vingar
Människan har en naturlig konstnärlig förmåga och som barn använder vi denna till att lära oss saker. Bristen på konstnärlig stimulans och den ofta låga kvalité som möter i skolan gör att den naturliga konstnärliga förmågan hindras från att vidareutvecklas. Detta är olyckligt eftersom det finns stark vetenskaplig evidens för att konstnärlig utbildning –i och genom konst – i hög grad behövs för att stimulera och fördjupa lärandet. Inte minst genom sina kreativa inslag. Men då behöver den vara av hög kvalité och finnas för alla elever. Det visar professor Anne Bamfords studie som undersökt konstens plats i skolan i 60 länder.
– Det är väldigt tydligt. När man i Amerika under 1980-talet drog ner på de estetiska ämnena i skolan därför att uppfattningen fanns att det var viktigare att koncentrera sig på räkne- och läskunnighet, dalade kunskapsnivån i dessa ämnen omedelbart, menar professor Bamford. De länder som håller sig i topp tio i PISA-undersökningarna har alla det gemensamt att de har ett stort inslag av estetiska ämnen inom sina skolsystem. Det är till och med så att de flesta Nobelpristagare har det gemensamt att de också har ett djupt kunnande i något konstnärligt ämne. Vad tillför då ett estetiskt kunnande till skolan?
– I min studie kunde vi påvisa att högt kvalitativt innehåll av konst i skolan bidrar till en bättre atmosfär, både för lärare och elever. Det visar sig också att närvaron ökar liksom intresset för fortsatta studier. Särskild nytta är det för elever i socialt utsatta områden där några projekt inriktade på teater också visade sig på ett positivt sätt utveckla demokratiska värden. I ett kreativt upplagt projekt övar man sig i att ta risker. Man övar tillit till varandra.
– Självkänslan hos ungdomarna förbättrades genom att vara indragna i kreativa processer. Det är dock viktigt att ha ett slutmål för arbetet, en föreställning, en utställning eller en film. Att det slutförs och blir på riktigt. Men vägen – samarbetet – förefaller vara det viktigaste och att den konstnärliga kvalitén är hög. Vad innebär då det?
Professor Bamford framhåller i sin studie gång på gång detta med att det måste vara en hög kvalitet på det konstnärliga innehållet i skolan annars visar det sig att det för elevernas utveckling snarare kan innebära att kreativiteten sjunker. De exempel som påvisar bäst resultat kännetecknas av 1) autentiska och aktiva partnerskap, det vill säga att skolor lokalt och verksamma konstnärliga utövare arbetar tillsammans. Att det är autentiskt handlar om att både skolan och konstnären är involverade, att de har ett 2) delat ansvar för att tillsammans planera, genomföra och utvärdera/bedöma arbetet och att samarbetet löper över lång tid. Lösa projekt ger inte samma positiva effekt. Det ska också finnas möjlighet att redovisa i form av – beroende på samarbetets art – 3) enoffentlig föreställning, utställning eller presentation. Det är också viktigt att arbetet innehåller 4) utveckling i ett specifikt konstnärligt område – i konst – kombinerat med ett kreativt upplägg av lärandet – utbildning genom konst. Båda är nödvändiga! Där ska också ges utrymme för 5) kritiskt reflekterande, problemlösning och risktagande och betoningen ska ligga på 6) samarbete där en 7) inkluderande hållning med tillgänglighet för alla barn är självklar. Där bör också finnas detaljerade strategier för 8) bedömning och rapporterande av barnens lärande, erfarenhet och utveckling. Ett 9) kontinuerligt, professionellt lärande behöver parallellt ske för lärarna, konstnärerna och för hela samhället. Skolstrukturerna kännetecknas i dessa framgångsrika projekt av att det är flexibla och genomsläppliga gränser mellan skola och samhälle.
I de bäst utformade exemplen kan man se att sådana långsiktiga samarbeten har påverkan på tre nivåer, barnet, skolan/lärandet och samhället i stort, framhåller Professor Bamford.
En viktig faktor förefaller vara den konstnärliga kompetensen hos lärarna. Ofta är den för låg, den efterfrågas inte som grundkompetens för att bli lärare:
– Det är inte ovanligt att de som ska bli lärare kommer till utbildningen och då inte själva har läst en enda bok, berättar Anne. Konstnärlig kompetens ges då som ett samlat moment vilket omfattar kanske tre månaders sammanlagd utbildningstid och var börjar man då? . Som ung nyutbildad lärare i Australien var det Sverige hon hörde talas om.
– Sverige var välkänt för sin höga kompetens hos lärarna vad gäller kreativa inslag i skolan under -70 och -80-talen men det verkar ha tappats bort, menar hon. När jag besöker svenska skolor idag förefaller det vara de äldre lärarna som alltjämt besitter detta kunnande och vars undervisning ger tillgång till stor kreativ variation. De har kunskap om kreativa tekniker och erbjuder dessa till eleverna. Trots att lärarutbildningen förlängts så är det tveksamt om innehållet fått rätt blandning.
Finland och Kanada lyfts i Professor Bamfords studie fram som föregångsländer inom lärarutbildningen på detta område:
– I Kanada tar lärare en magisterexamen. Under utbildningen får de blivande lärarna erfarenhet av musik, teater, bildkonst, dans och får själva vara med om kreativa processer något de sedan kan använda sig av och känna igen som färdiga lärare.
Det är också väldigt viktigt att den digitala tekniken, IKT, sätts in i det kreativa sammanhanget, att lärare i estetiska ämnen får tillgång till och utbildas på detta område.
Professor Bamford har även i studien tittat närmare på de nordiska länderna, dock inte Sverige. I Finland, där lärarutbildningen är fem år, krävs det att en blivande lärare i naturvetenskapliga ämnen även läser konst och att en blivande lärare i estetiska/humanistiska ämnen också läser en kurs inom det naturvetenskapliga fältet. Finlands sätt att utbilda sina lärare leder till kreativa lärare, menar hon. Och eleverna får också utbildning i konst:
– Från åtta års ålder lär sig alla ett instrument. Men måste man som lärare alltså intressera sig för konstnärliga ämnen?
– Det är inte nödvändigt att själv utöva ett konstnärsskap men man måste som lärare ha en insikt om kreativitetens betydelse för lärandet. Man måste se till att möjligheter ges till att uppgifter kan besvaras med konstnärliga medel, framhåller hon. Det måste finnas ett rikt material och verktyg till detta. Att i matematik göra en digital presentation, en film, bygga modeller, skapa ett drama – att se till att sådant material finns tillgängligt och uppmuntra kreativa sätt att ta sig an uppgifter, det är en insikt man behöver ha som lärare – oavsett vad man undervisar i, understryker Anne Bamford. Kärleken till konst, den bör man få möta i skolan!
Konstnärligt upplagd undervisning i andra ämnen – undervisning genom konst – ger möjlighet till en fördjupad förståelse. Det finns en allvarlig risk, när den konstnärliga sidan plockas bort ur lärandet, att endast ytkunnandet blir kvar, menar hon. Hur blir det då med tiden, varifrån ska den tas för att ge estetiska ämnen mer utrymme i skolans redan tajta scheman?
– En genomsnittlig tid i de länder studien tittat på visar att utbildning i konst omfattar två timmar i veckan. Det är inte mycket när man betänker att det handlar om ett område som innehåller flera delar; dans, musik, teater, bild, menar professor Bamford.
När det handlar om tiden inom skolans ram – utbildning genom konst – så är det ingen extra tid som behöver läggas. Istället öppnar ett sådant upplägg för ett mer ämnesövergripande arbetssätt, där kreativa sätt att arbeta bidrar till ett fördjupat lärande. Det bör snarare handla om att man sparar tid, understryker professor Bamford.
Studien lyfter också fram att det finns en positiv påverkan på hälsan hos eleverna genom att konstnärliga uttryck på olika sätt involveras i skolan. Man visar på en terapeutisk funktion. Detta behöver studeras närmare, visar studien, liksom förhållandet mellan de nationella policydokumenten – där det ofta finns formuleringar som stöder ett kreativt och konstnärligt arbete i skolan – och verkligheten på lokal nivå där det skiljer stort vad gäller kvalitén på detta arbete.
För att lyckas få de nationella styrdokumentens intentioner att nå in och genomsyra skolan på det lokala planet så finns några nycklar. 1) tydliga och enhetliga mål, både vad verksamheten i och genom konst med hög kvalitet förväntas ge, standarder, ökar sannolikheten för ett framgångsrikt genomförande. 2) Evidensbaserad teori att bygga det man gör på. Det är viktigt att från nationell nivå 3) hålla trycket uppe ut till dem som ska genomföra det. 4) En adekvat utbildning för lärare (och konstnärer verksamma i skolan) behöver utformas,. Även stödet från politikerna behöver vara kontinuerligt. Man måste vara medveten om att de 6) yttre omständigheterna – budgetnedskärningar, brist på tid och resurser – är en risk som kan förhindra ett genomförande.
Professor Bamford menar att konst på samma sätt som annat lärande går att och bör bedömas:
– Man kan ganska snabbt när man ser en film ha en åsikt om den är av god kvalité eller om till exempel historien är svag, dramaturgin outvecklad och så vidare men jag vet att många menar att konst inte kan bedömas. Jag menar att bedömning hör till skolarbete och att det leder till att vi tar konsten på större allvar. Men naturligtvis är sättet vi redovisar – konserten, teaterföreställningen, utställningen, filmen, som framförs offentligt – det vi bedömer liksom det som skedde under resans gång.
Anne Bamford ger två svar på frågan varför konstnärliga ämnen måste finnas i skolan, förutom all påvisad nytta för lärandet, vårt välbefinnande, vår demokratiska fostran och kreativa förmåga:
Konsten har ett egenvärde och ett högre syfte, nämligen att se till att barnen får blomma och att vi lever våra liv fullt ut. En fågel kan inte flyga utan två vingar
Min far, Svenolof Erlandsson, tar sin lärarexamen i Göteborg. Han vidareutbildade sig på 1960-talet till speciallärare och arbetade under en stor del av sitt yrkesliv med högstadieungdomar. Kuriosa: I sina unga år sålde han så många majblommor, flest i sin del av stan, så han vann högsta vinsten, två biljetter till Liseberg. Engagemanget för majblomman var viktigt för honom under hela livet, han var i sin ungdom bland annat ledare på deras sommarkoloni i Göteborgs skärgård. Foto: okänd.
Texten som du kan läsa några rader längre ner skrev jag som en slags egen reflektion för några år sedan när jag såg det yrke jag valt och som flera i min släkt generationerna innan mig med stolthet innehaft, mormors mamma och syster, förändras till något annat. Och så pappa, min stora förebild. Jag har till och med arbetat på samma skola som han och mött blickar av djupaste respekt när kollegor förstod att jag var Svenolof Erlandssons dotter. Stoltheten jag kände över att få till mig brottstycken av hans insats under sin lärargärning. Glädjen över att få föra traditionen av att vara lärare vidare. Den här texten har tidigare publicerats i Skolvärlden. (6 juli 2013) men jag tycker att den är aktuell även nu tio år senare.
Det var nog när jag satt under katedern i pappas klassrum som jag bestämde mig för att bli lärare. Jag var kanske fyra – fem år och att bara få vistas i dessa märkvärdiga rum, springa i dessa ekande korridorer, titta på skelettet i skåpet, var fantastiskt. Att jag fick vara med pappa på jobbet hade sina orsaker, jag var ett nyfiket och livligt barn som blev rastlös av att vara hemma år ut och år in innan skolan äntligen började för egen del. Det var i slutet på sextiotalet.
Pappa var speciallärare och eleverna sådana som andra lärare inte ansåg sig klara av. På den tiden samlades de i specialklasser. I pappas klassrum var det alltid lugnt. Han var påhittig och de spelade och sjöng mycket tillsammans, han var skolans musiklärare också. Jag minns att där till och med fanns serietidningar i klassrummet. Ja, skolan var en fantastisk plats. Jag älskade den.
Ibland kom pappas elever hem till oss på kvällar när de behövde och under min uppväxt förstod jag att pappa gjort skillnad för många. Skrivit rekommendationsbrev till arbetsgivare. Ringt det där avgörande samtalet. Varit en vuxen både i och utanför klassrummet. För överallt dök de upp. Pappas tidigare elever. Alltid med en varm blick på pappa när de sa orden som jag hörde upprepas så många gånger:
– Utan dig, Erlandsson vet jag inte vad det blivit av mig.
Pappas klassrum hade varit en fristad under några jobbiga år. Pappas sätt att behandla alla människor likadant oavsett om de hette Överste det och det eller var en grabb (mest var det ju pojkar i specialklassen) med skriv- och läsbekymmer och rörig hemmiljö. Jag förstod att hans obändiga tillit till killarna varit viktig liksom att de med honom – precis som jag som hade lyckan att vara hans dotter – fick en relation. Som var på riktigt. Och pappa såg uppdraget som lärare som ett förtroende. Man litade på – från rektor, till förälder och hela samhället – att han gjorde det som behövdes.
Nu kanske någon tänker att denna text ska landa i en syn att skolan var bättre förr, ett nostalgiskt tillbakablickande över tider som flytt. Det vore olyckligt. Det hade inte stämt med pappas syn. Han var en människa som upprätthöll nyfikenheten hela livet. Nyfikenheten på livet och andra människor och för honom var nog eleverna mest det. Andra människor. Att se och respektera.
Så blev jag då lärare och ganska snart kom förändringar i form av ny huvudman för skolan. Kommunerna. Jag påstår inte att det blev så överallt men jag påstår att det blev så på sina ställen. Jag hörde tjänstemän och politiker säga saker som:
– Nu ska arbetstiden för lärarna upp. De ska jobba 40 timmar i veckan de också. Sommarloven ska bort.
Kanske hade man glömt att när min pappa kom ut som lärare så sommarjobbade han tre månader om året, eftersom lön bara betalades ut de månader eleverna var i skolan. Så småningom tyckte man att det vore bra att även lärare fick lön varje månad och delade upp lönen på tolv. Men förmodligen hade man glömt det nu.
Så här i efterhand har jag funderat på om de senaste årens skolförändringar egentligen handlat om att vi har velat göra oss av med de gamla auktoriteterna, där skolan och läraren var en. Riktigt och ordentligt få trycka till den där läraren man själv var besviken på. Jag hoppas jag har fel på den punkten men det kändes så ibland.
Det nya innebar arbetsplatsförlagd tid. Jag såg det som en möjlighet att lättare hitta tider för gemensamt kreativt arbete, vilket skolan var fylld av. Kreativt arbete.
Jag valde att bli lärare av det skälet, att det var ett kreativt arbete. Att skolan sågs som en kreativ yttring.
Det var inte en så allvarlig inskränkning det där med att vi nu skulle finnas på skolan – även om fem-sex lärare kunde trängas i ett före detta förråd och dela skrivbord med varandra. Arbetsmiljön hade liksom inte hunnit med.
Det allvarliga var att luften långsamt pressades ur. Luften ja, den som vi använde för den egna reflektionen, för att fånga upp idéer och hitta tiden för att planera kreativa, roliga och utmanande projekt. Luften gick förlorad. Och skolan förlorade mig som lärare. Jag kan inte fungera utan luft. Vem kan egentligen det?
Och om vi nu menar allvar med att skolan och hela vårt samhälle är beroende av att vi är och förblir kreativa så bör vi veta några saker:
Vi kan näras av kreativa miljöer och öva oss i att vara kreativa
Tiden och ramen är avgörande faktorer
Kreativa är vi tillsammans – gärna så olika som möjligt för bästa möjliga dynamik
Detaljstyrning och kontroll är förödande – tilliten avgörande.
Misslyckandet är en tillgång som används för den vidare utvecklingen
För att vara kreativa behöver vi tillgång till hela vårt register, kroppen, känslorna och tanken
Musik, konst, teater, dans och litteratur är träningsredskap som utvecklar sidor som vi behöver för att vara kreativa
I en kreativ miljö kan innovation ske
Detta är den resa jag tycker mig se att skolan gjort. Jag påstår inte att det inte finns kreativa miljöer och kreativa lärare idag – men jag påstår att möjligheterna begränsats. En orsak, menar jag, har varit den underliggande misstro mot lärarna som fanns – och kanske fortfarande kan anas, även om retoriken blivit en annan. Och vem kan leva utan tillit? Inte jag i varje fall.
På min första dag som nyanställd lärare tog rektorn med mig till klassen jag skulle undervisa. Det fanns som en överenskommelse, här är dina elever, gör allt du kan och lite till för att de ska lära sig så mycket som möjligt under tiden de går här hos oss. Ett förtroende. Jag hade stor frihet. Det var liksom för att lärande är så komplext, med stigande svårighetsgrad och ökande krav som det var viktigt att just jag var där. En människa utbildad så mycket det gick, som gavs förtroendet och friheten att skapa undervisning. Medvetenheten hos mig om att jag tagit på mig en stor och viktig uppgift var stor. Det handlade om ett stort ansvar. Någon sa till den unga lärare som var jag och jag tror faktiskt att det stämmer: Du måste tycka om dina elever, det blir något annat då. Och jag tänker: om vi vill att våra elever ska ges förutsättningar för att utveckla sin kreativitet – vilket jag menar är en omistlig del av vad vi alla behöver ha med oss för att lösa problemen som vi ställs inför – så måste de bästa förutsättningarna även ges våra lärare. Kanske måste även lärare känna att vi tycker om dem? Rentav älska dem?
En bild jag hittade i min mobil som jag måste ha tagit omedveten om att jag tog en bild. Foto: Troligtvis Monica Esborn
”Det handlar inte om hur intelligent du är, utan om hur du är intelligent”. Ur ”Frames of Mind – the Theory of Multiple Intelligences” av Howard Gardner
Förlåt! Jag har varit osäker på om jag ens ska skriva om detta eller om jag ska hoppa över det. Men jag var lärare när teorin om de nio intelligenserna lanserades. Det går liksom inte att hoppa över en teori som så ruskade om allt jag som lärare trodde mig veta om lärande. Det finns liksom ett före och ett efter. Att lyssna, skriva, tala det var ju så vi lärde oss. Det var så undervisningen var upplagd. Med de nya teorierna följde utbildningar och jag hade kollegor på andra skolor där man scannade samtliga elever för att fastställa vilken intelligens som var mest framträdande. Ja, ni hör ju, det var full fart
Till de frälsta hörde jag aldrig, som den svensklärare jag var så ser jag inte att man kan komma ifrån stoffet, begreppen som hör till ett områden, de långa svåra texterna för att ta till sig ett område, fliten och disciplinen som med nödvändighet hör till lärandet.
Faktum är att när mina elever inte längre fick ha läroböcker där de kunde skriva egna anteckningar och stryka under ord som var svåra, så kände jag att läraryrket och min lärarsjäl var på väg åt olika håll. När jag förstod att detta sätt att jobba inte längre var önskvärt, ja, då var det dags för mig att hitta andra yrkesvägar. Men samtidigt tyckte jag att teorin om de nio intelligenserna utmanade oss lärare på så sätt att vi behövde se över variationen när vi designade våra lektioner. Med digitaliseringen fick vi också fler möjligheter till just variation. Den delen menar jag fortfarande är viktig men nej, att scanna elever och utgå från att varje individ ska undervisas på ett individuellt anpassat sätt utifrån profilen på deras intelligens, det tror jag verkligen är att dra det hela alldeles för långt.
Teorin om multipla intelligenser har kritiserats av den traditionella psykologins företrädare för sin brist på empiriska bevis och sitt beroende av subjektiva bedömningar men det har visat sig att den ändå lever kvar i det svenska undervisningsvärlden. För er som inte satt er in i teorin om de nio intelligenserna, som nu är aktuell igen, kommer här en kort sammanfattning.
Få saker har som professor Howard Gardners teori, som nu har några år på nacken, om de multipla intelligenserna, utmanat den traditionella skolan. Han menade sig kunna identifiera nio intelligenser. Gardner, professor vid Harvard Graduate School of Education, i kognition och pedagogik, presenterade sina rön i boken ”Frames of Mind – the Theory of Multiple Intelligences”.
Det startade med iakttagelsen att elever med stora problem i skolan, de närmast sov sig igenom skoldagen, på fritiden bedrev avancerad handel, i viss mån kriminell, med inslag av allt det skolan var tänkt att lära dem. Vad var det som saknades i skolan? blev Gardners frågeställning. Varför lyckades skolans sätt att lära ut inte väcka intresse och engagemang? Några problem för dessa ”problemelever” att lära sig, förelåg egentligen inte, visade Gardners forskning.
Han formulerade en teori som fick stor spridning och som påverkat långt utanför skolans sfär, den om de nio intelligenserna. Dessa var:
1) Språklig/lingvistisk
2) Musikalisk
3) Visuell/spatial
4) Kroppslig/kinestetisk
5) Social
6) Självkännedom
7) Logisk-matematisk
8) Naturintelligens
9) Existentiell
Alla människor har alla dessa intelligenser men man har sin styrka i någon eller några av dem och det är den som driver oss bäst när vi lär nytt och svårt. Det är den vi lutar oss mot.
Skolan, liksom samhället i stort menade Gardner, hade kommit att värdera den logisk-matematiska intelligensen högst och använde uteslutande det talade och skrivna språket i undervisningen. Han menade också att det sätt en lärare själv lär sig bäst genom, lärarens egen styrka, kommer att styra hur den egna undervisningen läggs upp. Genom att erbjuda en större variation i sätten att lära ut skulle skolan nå fler. De ”problemelever” som han observerade behövde helt enkelt mötas av fler situationer i skolan där deras styrka togs tillvara.
Howard Gardner har i grunden förändrat vårt sätt att se på intelligens som inte bara något som har med vår logisk- matematiska förmåga att göra. En förändring som påverkat såväl det pedagogiska förhållningssättet och skolmiljöerna de senaste 30 åren.
Jaha, så skrev jag tydligen om detta i alla fall. Det som göms in snö…
Reflektera Lärarlaget Diskutera om saklighet och allsidighet och olika perspektiv på dessa begrepp.
Diskussionsfrågor
Teorin om de nio intelligenserna har sedan länge förkastats som ovetenskaplig men förefaller ändå ha tagit ett grepp om den svenska utbildningssektorn, vad tänker ni om orsakerna till det?
Kan ni se att Gardners teori om de nio intelligenserna påverkat den undervisningsmiljö som ni befinner er i?
Trender kommer och går i skolans värld, ofta med tvära kast, finns det andra trender ni sett passera?
Om det stämmer att Skolverkets och Specialpedagogiska skolmyndighetens pedagogiska grundsyn är påverkad av teorin om de nio intelligenserna, på vilket sätt påverkar det tilltron till myndigheternas råd?
För att lära sig ett instrument krävs övning. Få lär sig ett stråkinstrument i Sverige idag och det är kanske en brist. Foto: Monica Esborn
I mitt sökande efter det kreativa återvänder jag i det här blogginlägget till själva ordet: kreativ, kreativitet. Trots att området intresserar mig något oerhört och jag menar att det också är oerhört viktigt med kreativitet, så undrar jag ibland om det går att få fatt på? Här kommer i varje fall några tankar.
För ett tag sedan var det flera personer i mina sociala nätverk som la en liten banner i sin profilbild med texten ”flit och disciplin”. Det var personer som på ett eller annat sätt finns i yrken som anses kreativa, sångerskor, musiker, skådespelare. En journalist hade skrivit att ungdomar som får betalt när de spelar ett instrument får märkliga begrepp om vad ett riktigt jobb är.
Det publicerades ett svar på journalistens text som flera artister skrev under. I svaret lyftes dels den svenska musikexporten fram som något ekonomiskt värdefull och de menade att det låg hårt arbete, flit och disciplin, bakom kulturen. Debatten skedde mitt under pandemin då arenor och livescener stod tomma.
Ändå har vi tydligen inte rett ut detta med kreativitet och kreativa yrken, kanske gick debatten de flesta förbi bland serietittande och handtvätt. Åsikter likt dem journalisten gav uttryck för återkommer också i skolans värld. Konstnärlighet och kultur förefaller vara något vi kan ägna oss åt när vi gjort det viktiga, lärt oss matte, svenska, språk och naturvetenskapliga ämnen. Tiden i skolan måste räcka till detta först, så får vi se vad som blir över. Lite musik och trevlig teater på det, ja det får bli grädden på moset. Läroplanerna speglar rentav det här synsättet.
Kanske är det detta som spökar och som gör att det också finns lärare som raljerar över kreativa inslag i undervisningen, inte kan man dansa Hallands floder… Ha ha. Rätt ord som saknas i samtalet är ”flit och disciplin”. Och då gäller det först kunskapsinnehållet, det krävs faktiskt flit och disciplin för att lära sig nytt och svårt vilket är vad utbildning handlar om. Vi går i skolan under uppväxten och lite till och sedan lite till under vårt yrkesliv eftersom det hela tiden tillkommer nya saker vi behöver kunna. Flit och disciplin, inget kommer av sig själv, nej vi behöver faktiskt lägga manken till och öva och öva.
Detsamma gäller för konstnärliga och kreativa inslag i undervisningen. Någon med djup kunskap behöver lotsa och leda, visa till exempel danssteg eller hjälpa en att bena ut de olika ackorden. Sedan måste man öva och öva. Och visst kan man hämta innehåll från kursplaner och gestalta dem med hjälp av olika konstnärliga uttryck. Men man kan inte fuska med vare sig det ena eller andra, flit och disciplin gäller över hela linjen. Det finns också mycket som tyder på att man lär sig bättre och mer om man har roligt, läs gärna intervjun med professor Rolf Ekman. Alternativet för att få saker att fastna, helst i långtidsminnet är förknippat med känslor av skräck och dit ska vi väl inte igen?
För att tillägna sig kunskap inom teoretiska ämnen och ämnen som anses vara kreativa har något gemensamt: Det kräver flit och disciplin. Kanske är det till och med så att först när du har tillägnat dig djupa kunskaper kan du förhålla dig mer kreativt till dem. Att upptäcka eller skapa något helt nytt, en innovation, är ingenting som kreativiteten löser från ett ytperspektiv.
För det krävs mycket djupa kunskaper inom ett område. Så tänker jag. Men kanske fick jag ändå inte fatt på det här med kreativitet den här gången heller. Men jag tror att det i artisternas formulering ”flit och disciplin” finns någonting att ta fasta på. Och jag tror också att precis som man insett inom idrotten: det behöver finnas en bredd för att det också ska finnas en spets.
Har digitaliseringen i skolan gått för långt? Av de senaste utspelen från skolministern uppfattar jag att digitaliseringen ska sättas på paus. Nu ska forskningen om hjärnan få större plats i samtal och beslut kring skolan. Så bra, tänker jag. Ni som då och då läser den här bloggen vet att i materialet som jag och Ulla samlade ihop ingår intervjuer med professor Anne Bamford och professor Rolf Ekman. I månadens blogginlägg väljer jag att publicera intervjun jag gjorde med Rolf Ekman i sin helhet. Han har ägnat en stor del av sin forskarinsats kring lärande och hjärnan. Och jag tänker att det han säger här borde ha bäring på det som samtalet om lärande, hjärnan, digitalisering kopplad till kreativitet kunde handla om. Önskar er god läsning och förhoppningsvis en och annan ny tanke.
Foto: Göteborgs Univeristet
Intresset för kemi började när han fick en trollerilåda av en släkting och förde via studier i medicin till en yrkeskarriär inom hjärnans kemi. Professor emeritus i neurokemi Rolf Ekman fick av sin far rådet att ha roligt i livet, ett råd han följt. En av de banbrytande upptäckterna handlar om hjärnans plasticitet, det vill säga att den ständigt förändras och att det vi stimulerar den med – konst, musik, samtal, litteratur, rörelse, vistelser i naturen, teater… – bidrar till denna utveckling vilket förmodligen påverkar även vår DNA.
– Zlatan sammanfattade på ett bra sätt den här insikten i ett tacktal för utmärkelsen ”Guldbollen”, menar Rolf Ekman. Han uttryckte då att han hoppades att han även nästa år skulle kunna stå på Fotbollsgalan och säga att han uppnått sitt mål, nämligen att ha fortsatt utvecklats som spelare. Det är en uppmaning som borde passa in också i skolans sammanhang, menar Rolf, som själv kunde ha hamnat utanför det ordinarie skolsystemet på grund av ordblindhet, något som på den tiden kunde leda till att man placerades i särskolan.
Men han fick vara med, tack vare stöd från sin mamma, en skolsköterska och en psykolog som intygade att det inte var några större fel på pojken. Istället fick han chansen att genom åren samla på sig en ansenlig kunskap om det som fascinerade honom, kemin i och omkring oss med särskilt fokus på hjärnan. Han menar också att olika delar av det etablerade kunskapssamhället behöver ha ett ökat tvärvetenskapligt tankeutbyte med varandra, till exempel mellan psykologi, neurovetenskap och utbildning:
– För att ny vetenskap om hur lärande sker ska kunna ta form. Eller hur framtidens ”kunskapande”, som är ett ord han hellre använder, ska gå till.
I den traditionella skolan präglad av en kunskapssyn där läraren lär ut kunskap till elever som lär in genom att sitta stilla och lyssna har sina begränsningar. När vi lyssnar är hjärnaktiviteten förhållandevis låg medan däremot kollaborativt lärande skapar aktivitet i hjärnan, vet forskarna idag.
– Att arbeta tillsammans, att involvera språket för att samtala med andra om det som ska läras in, att sedan själv reflektera över och formulera vad det hela handlar om, stimulerar många delar av hjärnan. När vi är aktiva själva, använder många sinnen, använder språket, då lär vi oss bättre, framhåller Rolf Ekman. Däremot – för att framhålla något som den traditionella skolan faktiskt gjorde rätt ur en hjärnforskares perspektiv – så är det viktigt att träna på saker och ting. Uthålligheten är viktig att öva upp.
Däremot – för att framhålla något som den traditionella skolan faktiskt gjorde rätt ur en hjärnforskares perspektiv – så är det viktigt att träna på saker och ting. Uthålligheten är viktig att öva upp.
Det finns också en problematik med att skolan inte klarar av att bemöta varje barn som en unik, det gäller pojkar, flickor, vilken ålder vi befinner oss i, menar Rolf. Istället blir det fråga om att använda en pedagogik och didaktik som når de flesta. Det är oerhört viktigt att möta varje person på ett individuellt plan, att bli bekräftad har stor påverkan på hjärnans kemi. Bekräftelsens kemi är mycket intressant.
Det traditionella lärandet är fokuserat på yttre motivation, förståelse, betyg med mera, medan en ökad medvetenhet om hjärnans sätt att arbeta borde leda till att man ser lärande som ett ”kunskapande” och istället lyfta fram den inre motivationen. Den som har med känslor, minnen, tankar, vårt tänkande – hjärnans kemi – att göra. Skolan borde vara en plats som utvecklar vårt tänkande men Rolf menar att så inte alltid är fallet. Tag det här med snabbhet, till exempel, det premieras att snabbt komma fram till ett svar. Gärna rätt svar.
– Så är det överallt i samhället, också på Högskolan. Men tankar kan behöva mogna. Tidigare inhämtad kunskap kan behöva tid för att få kontakt med annan kunskap. Barn och ungdomar som anger att de upplever stress är en trend som ökat de senaste 30 åren, stress kopplat till depressioner är ett av de områden Rolf ägnat sig åt. Men sambandet mellan stress och lärande är komplext.
– Ett visst inslag av stress kan vara positivt men det måste balanseras av att det finns en miljö som är trygg. Vi pratar ibland om ”klimat” och faktum är att just klimatet mellan lärare elev, att det finns tillit, att det är tillåtet att säga fel, att det upplevs meningsskapande det man håller på med, är sådant som underlättar lärandet.
Lärande – eller ”kunskapande” – sker bäst i ett klimat som präglas av att vi vågar ta risker, något som kännetecknar det vi kallar kreativitet och innovation, menar Rolf.
-Vi behöver skapa de bästa förutsättningarna för att skolan klarar av att utbilda kreativa människor som förmår skapa nytt, tänka det otänkta, gå åt ett annat, oväntat håll, våga ta språnget. Informations- och kommunikationssamhället (IK) som vi nu finns i bidrar dels med ökad stress men de möjligheter till kreativa inslag i kunskapandet som digitaliseringen ger måste vi ta vara på. En kritiskt inriktad Mediekompetens är något våra utbildningar borde innehålla.
…men de möjligheter till kreativa inslag i kunskapandet som digitaliseringen ger måste vi ta vara på. En kritiskt inriktad Mediekompetens är något våra utbildningar borde innehålla.
– Det som händer i hjärnan under kreativa processer kan närmast beskrivas i termer av positiv kemi som gör att man får flowliknande känslor, beskriver Rolf. Lärare behöver bli mycket bättre på att använda fantasi och kreativitet när uppgifter ges. Ett klimat som stimulerar kunskapande är:
* höga förväntningar på vad som kan uträttas
* uppmuntran av misstag vilka används i kunskapandet
* flexibilitet och mångfald vid val av metoder
* tillåtelse för elever att själv lösa problemen.
Stress kan också vara direkt skadligt och omöjliggöra kunskapande. Långvarig stress, som ett barn är med om – till exempel genom ett dysfunktionellt hem med bristande omsorg från vårdnadshavare – kan skada amygdala den del av hjärnan som styr våra känslor. Dessa skador tar sig då uttryck i ångest och depression, kognitionsförmågan sätts ner. Kortvarig stress som endast drabbar kognitionsförmågan är reversibel, vår plastiska hjärna kan genom annan stimulans reparera skadan.
– Miljön spelar en stor roll, människorna vi omger oss med, att de stimulerar och utmanar oss och också den fysiska miljön, framhåller Rolf. Den ska vara öppen och inbjudande till olika typer av verksamhet. Där ska också finnas möjlighet att dra sig tillbaka för sig själv och tänka. Tänkandet tror jag blir nästa stora trend. Jag fick en fråga vid en föreläsning en gång om ”var en tankes födelse syns i hjärnan?” en fråga jag inte kunde besvara. Men detta är en utmaning för skolan och utbildningsväsendet, att skapa en miljö som främjar utvecklandet av tänkandet. Musik, vet vi, öppnar hjärnans plastiska fönster, den stimulerar minnesfunktioner, ökar motivationen, förhöjer sinnesstämningen och förstärker upplevelser. Detta gäller även för bildskapande och teater.
Musik, vet vi, öppnar hjärnans plastiska fönster, den stimulerar minnesfunktioner, ökar motivationen, förhöjer sinnesstämningen och förstärker upplevelser. Detta gäller även för bildskapande och teater.
Samarbete, att använda språket, att ha roligt det stimulerar hjärnan och var finns dessa ingredienser inbäddade och förädlade som mest om inte i teater, något som på olika sätt visat sig kunna stödja utvecklingen av inte minst vår emotionella intelligens, ”den sociala hjärnan”:
– Det förefaller som om hjärnan behöver träna det sociala samspelet och här har teater visat sig framgångsrikt. I ett projekt kopplat till Umeå universitet under ledning av Helge von Bahr arbetade man med teater och ungdomar som hamnat utanför skolan. Man delade dem i tre grupper, en fick skapa egen teater, en fick se teater och en grupp blev utan teaterupplevelser. I den grupp som blev indragen i teatersammanhanget förändrades attityden till andra. I de två kontrollgrupperna, skedde inte denna förändring av attityder.
Berättelser är viktiga, menar Rolf och förmodligen har hans egen erfarenhet av kamp med språket bidragit till en del av hans tankar om hur hjärnan påverkas av att vi använder och utvecklar ett språk.
– Att läsa bidrar till att vi utvecklar fantasin. Vi lever oss in i andras sätt att leva, själv befann jag mig verkligen på prärien när jag läste böcker om indianer och cowboys. Genom litteraturen kan vi nås av röster från förgångna tider. För egen del var kejsaren och den stoiske filosofen Marcus Aurelius’ bok ”Självbetraktelser” en tidig läsupplevelse. Den gav insikter om tänkandets betydelse. Diktaren Thomas Tranströmer är en annan följelsagare.
Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv. (…)
– De är en mycket bra beskrivning av den subjektiva verklighet vi alla lever i. Kunskapande sker i mötet mellan det som kommer inifrån, våra erfarenheter, tankar och det som påverkar oss utifrån. Kunskapande är kontextuellt, det sker i ett sammanhang och det är en unik individ som bygger upp sitt kunnande, sin verklighet.
Språkets betydelse för att få syn på och kanske skapa tilltro till vår förmåga att lära visas i en studie där en grupp med vikande resultat i matematik delades i två med olika insatser för att bryta den nedåtgående spiralen. Den ena gavs stimulans för att träna upp minnet, för den andra berättade man om hjärnan. Den grupp som fick ta del av berättelserna om hjärnan var den som förbättrade sina resultat i matematik medan resultaten i matematik fortsatte att dala i gruppen som tränade minnet.
– Det förefaller som om det händer saker, tankar mognar – eller föds – när vi gör annat, menar Rolf. Men där har jag inte tänkt klart
Betydelsen av rörelse, sömn och mat är viktiga faktorer som närmast en enig forskarkår med olika vetenskaplig hemvist framhåller påverkar oss:
– Hjärnan, vet vi, får pigga synapser vilket underlättar vår kognitiva förmåga.
För lärandet/ kunskapandet är det också viktigt med förmågan att fokusera på en uppgift, att vi kan koncentrera oss, och inte avledas av allt annat som händer runtomkring. Rörelse, mat och sömn bidrar till att vi får lättare med detta. Det är också så med hjärnan att under tonåren fungerar synapserna som sämst. Det kan ha med tiden i livet, att vi ska frigöra oss från våra föräldrar, att göra men det är inget vi vet. Men just under tonåren så fungerar vår förståelse av vilka konsekvenser ett visst handlande kan få, som sämst, berättar Rolf:
– Men det fantastiska som insikten om hjärnans plasticitet gett är att vi har hela livet på oss att lära. Vi måste också förstå att vi själva har ett ansvar för att stimulera hjärnan, att få den att ha roligt. Att lära sig ett nytt språk, att sjunga i kör, att ägna sig åt drama, röra sig, samtala, spela in film, arbeta med bilder, att ge hjärnan utmaningar helt enkelt, det behöver vi göra hela livet. Och när det gäller skolan så skulle jag gärna se att den återigen förlades mitt i byn, gärna planerade så att andra verksamheter fanns där. Även vi äldre behöver finnas närvarande.
Och när det gäller skolan så skulle jag gärna se att de återigen förlades mitt i byn, gärna planerade så att andra verksamheter fanns där. Även vi äldre behöver finnas närvarande.
Åldrandet står inte så högt i kurs idag men det finns en poäng med att vi åldras, att vi lär av våra erfarenheter och vi kan då bidra – förhoppningsvis med lite mer reflekterat tänkande. Skolan kunde bli en mötesplats för meningsfullt kunskapande där varje individ bemöts som en unik och intressant person med oanade möjligheter till lärande. Och att varje elev borde få säga som Zlatan:
– Jag har nått mitt mål, jag har fortsatt att utvecklas.
”Insomnad student” (1663) av den holländske konstnären Constantin Verhout finns på Nationalmuseum i Stockholm. Lägg märke till handen instucken i jackan, en symbol för lättjan?Med eller utan digitaliseringens möjligheter är lärande också krävande. Foto: Monica Esborn
En diskussion som jag inte såg framför mig har tagit fart, om att läsa böcker och skriva för hand i skolan. Det lyfts fram, till och med från skolministerhåll, att digitaliseringen i skolan är av experimentell natur och det är nog fallet på sina ställen. En satsning på läroböcker aviseras.Men ska vi, bör viställa digitalt och analogt emot varandra? Är det inte snarare kritiska punkter i tillämpningen som skolan inte fått till?Kritiska punkter som har med all högkvalitativ undervisning att göra: planering och samtal om det som sker – eller som vi hoppas ska ske.
Spaningar från en tid som flytt
Ja, det har funnits och finns kanske alltjämt en sorts väckelserörelse kring digitaliseringen. Skolan skulle tänka om, lärarna drog benen efter sig, eleverna beskrevs under en (kort) period som digitala urinvånare medan vuxenvärlden – inte minst lärarna som digitala invandrare. Hopplöst efter och skulle aldrig komma ikapp.
Sverige fick inte en digital strategi på nationell nivå förrän ganska nyligen. Vad ska vi egentligen med digitaliseringen till i skolan, är frågan som nu tar ytterligare en sväng mot att den kanske inte har någonting i skolan att göra, att den rentav förhindrar lärande.
Själv påminner jag mig om några avgörande insikter under min egen mognadsresa i det digitala användandet. Som lärare i svenska på en högstadieskola fick jag tillsammans med en NO-lärare ansvaret för att bygga upp ett medieval. Som skribent för en tidskrift hade jag hamnat i händelsernas epicentrum, nämligen digitaliseringen av en tidningsredaktion. Så jag var väl den med mest erfarenhet, ansåg skolledningen. Och det hade de förmodligen rätt i. Det var hursomhelst inte någon lång kö till uppdraget. Efter ett tag hade min kollega och jag fått riktig snurr på det hela med såväl skoltidning med redaktion och deadlines – tidningen överfördes för övrigt digitalt till det lokala tryckeriet – som filmskapande och egen filmfestival.
Det måste bli nåt på riktigt!
På den skola där jag arbetade var det inte ovanligt att elever, ofta pojkar, skrev ytterst kortfattat trots att vi arbetade processinriktat, för hand naturligtvis, med en handstil som var svår att tyda. I skoltidningen däremot där skrivandet blev ett verktyg med betydelse för ett verkligt slutresultat och där handens ovilja inte var avgörande, blev texterna av samma elever längre och mer innehållsrika. På datorn var det lätt att justera och skriva om och resultatet blev snyggt. Det här med ett verkligt slutresultat och att vi – lärarna – hade god tid för att planera vad vi ville uppnå och hur vi ledde arbetet framåt, var viktiga beståndsdelar. Väl förberett och genomtänkt leder till intressanta lektioner och det fanns tid för de samtalen i det löpande arbetet.
Mycket har hänt sedan den där omvälvande erfarenheten av digitaliseringens tidiga insteg i skolans värld för min del. Vi pratar om 1990-talets första år. Det jag och min kollega byggde upp handlade om fasta digitala miljöer inte de mobila vi omger oss med idag. Ännu hade samtalet om digitaliseringens baksidor, svårigheter att konkurrera om elevernas uppmärksamhet, risken att läsandet skulle ta stryk och faran med stillasittandet inte inletts hos oss. Eleverna hade dessutom gott om idrottslektioner och lektioner i estetiska ämnen under veckan och hade skolan inte alltid varit en plats att sitta still på hur skulle annars lärande gå till? Motsträvigt var det dock bitvis, kollegor kunde ifrågasätta hur en elev som skrev så magert på svensklektionerna fick till sådana intressanta rentav läsvärda texter i skoltidningen.
En uppgift kopplad till en verklig målgrupp, någonting som är viktigt på riktigt, tror jag någon uttryckte det, är en kritisk punkt för den digitalisering som bör ha sin plats i skolan, tänker jag fortfarande. Tyvärr tror jag det ligger en viss sanning i att det gått att sälja på skolan digital utrustning som inte uppfyller detta kriterium. Tyvärr är det nog så.
WWW – skolans undervisning kan snabbt ställa om
I den skola där jag startade min lärargärning var det analoga vardag. Det gick att boka tid i datasalen förvisso men då gällde det att vara snabb för den blev snabbt fullbokad. I min roll som IKT-samordnare några år senare tog jag med politiker och förvaltningsledning till Falköping och Johan Lindwerts klassrum. Där fanns internetuppkoppling, projektor och högtalarsystem. Innan Alingsås kommun tog beslut om en satsning på ”framtidens klassrum” – ja, de kallades så då, var det en lång process. En tjänsteman frågade häpet ”om det fanns några fler fantasier jag hade”. Ja, sådana var tiderna. Innan framtidens klassrum var på plats vilka numera ses som integrerade delar av en modern skola, så kunde det ske stora omvälvande saker i världen men jag som lärare kunde oftast inte ställa om undervisningen utifrån de nya händelserna Det fanns helt enkelt varken tid eller material för en sådan omställning. Jag vill bara påminna om de här stegen som digitaliseringen av skolan tagit och som vi tar för givna idag.
Jag har också i min roll som skribent i frågor kring digitalisering och lärande sett alldeles för mycket fantastiska saker ske som har digitala förtecken för att köpa att det handlar om ett antingen eller. Inte ens när de mobila enheterna kommer in i bilden. Jag har sett nyanlända använda mobilen för att snabbt komma in i svenska språket och hur det ger möjlighet och tillgänglighet till det material lärarna ställt samman utanför skoltid. Jag har hört eleverna berätta hur de övar natt och dag för att snabbt ta sig fram i det nya språket. Jag har sett paddans intåg och inte minst på kommunikationens område blivit ett omistligt hjälpmedel för att variera undervisningen, där till exempel bilder man tagit blir ett naturligt fokus för samtal. Eller digitalisering som bidragit till musikskapande för alla. Jag har mött skolhuvudmän där lärare tillsammans med forskare undersöker och samtalar om sin praktik på jakt efter hur och vad och kanske kommer något på spåren. Den gemensamma nämnare i samtliga fantastiska exempel jag sett är att de föregåtts av ett gediget planeringsstadium. Ibland på flera nivåer. Så analogt och digitalt i samspel, det är hur vi går vidare. Tänker jag.
Det måste finnas en idé!
De kritiska punkterna som jag vill lyfta fram, lärarnas tid för planering och fokus på viktiga uppgifter med verkliga mottagare, tror jag är avgörande. För är det något vi vet om digitaliseringen i skolan så är det att utan en idé om vad användandet av de digitala möjligheterna ska bidra till, om det saknas en tanke med det hela, så leder användandet till ett sämre lärande. Det har vi vetat länge nu.
En berättelsesom det antagligen inte går att dra några slutsatser av och…
…där alla eventuella likheter med verkliga händelser endast är tillfälligheter: Det blev så när pandemin grasserade som värst att jag tänkte att jag skulle göra en insats som lärare, kanske till och med gå i min fars fotspår – min lärarförebild framför andra – och utbilda mig till speciallärare. Rektorn blev lättad. Behoven var stora förstod jag. I en av de lokala tidningarna var ett stort uppslaget reportage om att Skolverket lyft fram den lilla kommunens kvalitetsarbete som enastående. Bilder på stolta ledare och glada tillrop i sociala medier följde. Jag en del av detta. Fantastiskt. Samma dag klev jag in i ett av den uppmärksammade kommuns klassrum. Ordinarie lärare sjuk. Första dagen på terminen. Jag var på plats i mycket god tid för att orientera mig och det var tur. Jag behövde nämligen, visade det sig, iordningställa salen. Det innebar sopa golv och slänga skräp, bära bord och stolar och jag hann precis få allt på plats så att eleverna skulle känna sig välkomna tillbaka till skolan första dagen på den nya terminen.
Både och!
Så, till sist, det som ligger mig allra varmast om hjärtat: att eleverna blir goda läsare. Vi kan inte göra nog för detta viktiga och tröga. Och som en rektor från en dansk gymnasieskola jag intervjuade en gång under ett nordiskt inriktat spår av Framtidens lärande, beskrev det:
– De nordiska länderna har varit skrivande och läsande länge och ambitionen måste vara att eleverna både ska bemästra de digitala möjligheterna men också klara av att läsa långa och krångliga texter som ger fördjupad förståelse. Vi använder begreppet en ”hyperkompleks skole” där våra elever måste kunna både och.
Både och – där tror jag vi ska sätta ambitionsnivån även i den svenska skolan. Och så kanske vi kunde få lite verkstad så att lärare har tid och utrymme för att planera, genomföra och utvärdera undervisningen. Vilken potential för kvalitetsarbetet finns det inte inom dessa områden? Då säger vi så.
Kreativiteten och läroplanerna 