När jag skulle lära mig åka slalom en gång för evigheter sedan var det mycket tal om dalskida och tyngdpunkt, timglassvängar. Personen hade en teoretisk genomgång på detaljnivå för hur jag skulle göra. Det fungerade inte. För mig. Istället blev det min äldre syster som då arrangerat resor till alperna som hjälpte mig lösa mysteriet: Åk efter mig, sa hon. Och det gjorde jag. Genom att se och härma hennes rörelser lärde sig min kropp att åka. Så småningom förstod jag också det där med dalskida, tyngdpunkt och timglassvängar. Då hade min kropp lärt sig och förstått vad det var.

Vi vet att rörelse ökar blodcirkulationen och att våra celler då syresätts. Fysisk aktivitet gör att signalsubstanserna dopamin och serotonin frigörs i hjärnan. Det i sin tur ger skydd mot depression och smärta. När cellerna i hippocampus, minnets hemvist, nybildas, innebär det ofta att minne, inlärning och koncentration blir bättre.

Vår kropp är gjord för rörelse, från början var allt rörelse. Det lilla sprittet i mammas mage som känns som en fisk. Treåringens glädje över att kunna springa. Promenaden som vuxen under tiden man småpratar med varandra.

För länge sedan var skolarbetet en paus från kroppsarbetet som var en självklarhet i vardagen, även för barn. Vem vet, kanske var möjligheten att få sitta stilla på en stol ett välkommet avbrott? Idag sitter eleverna – och alla andra – både på sin fritid och i skolan. Mycket av samma sak alltså. 

Idrott och gymnastik har ansetts vara danande för karaktären och en hälsofrämjande aktivitet i skolan. Idrottar gör man vid avgränsade tillfällen och på särskilda platser. Som om kroppen inte riktigt får vara med i finrummet hos de andra ämnena i skolan, där Hjärnan med stor bokstav, isolerad från sinnen, känslor och kropp, står i centrum.

Den skapande dansen och rörelsen, som är en form av berättande, har fått en plats längre bak i skolledet. I skolan förekommer redan rörelselekar för de yngre barnen, traditionella danser vid högtider och danslektioner på idrottstimmarna. Men hur och när tar vi tillvara på dansens specifika språk? Det finns kulturer där ordet för liv och dans är ett och samma.

Intresse, motivation och lust stimulerar hjärnan att utvecklas, men för att effekter av musik och dans ska märkas, gäller att mottagaren tycker om det. Att lyssna på rockmusik när man älskar klassiskt, eller tvingas dansa när man hellre tar en promenad, är bara irriterande för hjärnan.

Alla har vi ju gått i skolan. Men vad är det som gör att man vill gå dit? Vad är det som gör att man trivs, att man vill lära sig?

Som högstadielärare hade jag en klass där första frågan när de började sjuan alltid var: får vi gå tidigare idag? Det går ett tåg, det går en buss och om jag får gå tio minuter tidigare så hinner jag med den. Själv stod jag med den omsorgsfulla planeringen jag gjort och kunde inte förstå att eleven ville hem, när vi hade så mycket spännande kunskap framför oss. Vad kunde vara viktigare än att lära sig så mycket som möjligt under tiden vi hade tillsammans.

Men mina elever hade tur eftersom jag mina första år som lärare hade de allra bästa ämneskollegor. De hade utvecklat ett gemensamt arbetssätt på skolan, vi skulle väl kalla det learning study, där eleverna hade renskrivningsböcker – ja, ni hör att det var ett tag sedan.

Men grejen var att det hela tiden pågick ett arbete, vi skulle väl säga process. Det handlade också om rika uppgifter, eleverna skulle till exempel välja en person och skildra franska revolutionen ur dennes perspektiv. med bilder, bildtexter och text. Vi lärare planerade gemensamt och dramatiserade ibland vissa delar. Så mycket kreativitet, kollegialt lärande för att överraska in kunskaper hos eleverna. Fantastiska första år för en nyutexaminerad lärare.

Men tillbaka till min nästa lärartjänst där eleverna vill gå tidigare för att hinna med tåg och buss hem. Jag införde naturligtvis renskrivningsböcker – digitaliseringen var ännu i sin linda i skolan. Jag förflyttade mitt förberedelsearbete och efterarbete som lärare till klassrummet vilket gjorde att jag satt där väldigt mycket.

Jag var stenhård med att vi skulle använda lektionstiden ända till slut, nåja jag kollade upp tåg- och busstidtabeller och kunde informera om att det gick tåg och bussar så att man i lugn och ro hann att gå från skolan – efter att lektionen var slut.

Minns med glädje resan med denna klass, min första på en ny skola utan mina goda mentorer. När det gått en tid och jag jobbat in renskrivningsböckerna till en självklarhet var situationen en helt annan. Jag minns särskilt när eleven som oftast velat gå tidigare för att hinna med ett tidigare tåg smög sig in i klassrummet, där jag satt och rättade något, läste något eller förberedde något, och började skriva. Efter en stund, när hen blir medveten om att vi är ensamma, tittar hen upp och frågar:

– När börjar lektionen egentligen?

Det visade sig att det var ett bra tag tills lektionen egentligen började men eleverna hade vant sig vid att jag satt där och arbetade, dörren öppen och att de kunde dyka in när de ville och arbeta med det de behövde. Jag vill tro att de uppfattade det som mitt försök att säga välkommen! Kanske fick de också syn på det egna ansvaret man behöver ta för sitt lärande. Kanske fick de också syn på sin frihet som människa. I varje fall slutade frågorna om att sluta tidigare att vara överst på agendan för klassen. Det var sällan jag satt ensam.

”Människolivets okränkbarhet individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan/utbildningen ska gestalta och förmedla”.

Kapitel 1 i Lgr11, Lgy11 rubrik Grundläggande värden

Att skolan ska förmedla kunskap är naturligtvis givet, men att den även ska förmedla och gestalta värden, ställer frågorna på sin spets. Hur når vi dit? Var samtalar vi om dessa värden? Måste vi tycka lika? Hur får vi ögonen utifrån som hjälper oss att titta på vår skola om vi lyckas och vad vi behöver jobba mer med? Vilka verktyg har vi och vilka verktyg behöver vi för att orden i Lgr11 ska bli verklighet på vår skola? I mitt klassrum? I korridorer, matsalar och omklädningsrum? Eller om målet redan är uppnått, hur gick det till att ta sig dig?

Det är ganska stora ord läroplanen tar till och som den menar att skolan, förutom att förmedla dem också ska gestalta dem, ett ord som förefaller höra mer ihop med dans- och teatervärlden. Dessa ord ska iscensättas, levandegöras och förkroppsligas så att det inte råder någon tvekan om vart man kommit.

Det känns i hela kroppen redan när du kliver över tröskeln, den goda atmosfär som råder, hur du blir tilltalad så att du känner dig välkommen. Jag minns precis de lärare på skolorna jag gått på som hade den förmågan. Och för den delen, vaktmästare, rektorer, skolvärdinnan – de som visade att jag var välkommen. Det är ju människorna och relationerna där som gjorde att jag själv som elev ville gå till skolan och sprang dit med lätta steg.

Och som jag önskar att detta var fallet för varje barn, varje dag. Och att det skulle gälla alla Sveriges skolor. Att den kvardröjande känslan av att komma till en skola vore att hit vill du gärna komma tillbaka.

I de historiska nedslag som jag gjort i de senaste blogginläggen har vi kommit fram till den skola jag själv varit både elev och lärare i. En skola som beskyllts för flummig. Och som jag älskade. Jag tog studenten 1984 och att jag sedan själv valde att bli lärare berodde kanske mest på min far, specialläraren, men att det blev just ämneslärare och kombinationen svenska religion, det har jag några lärare på högstadiet och gymnasiet att tacka för. Tack Gerd Nattsén, Lars-Bertil Holm och Carl Hylander!

Olika uttrycksformer på 1980- och 90-talen

I läroplanen för grundskolan Lgr 80, stod att läsa ”att språk kan uttryckas inte bara i tal och skrift utan även i bild, rörelse och musik”. I Lpo 94 står att det är skolans ansvar ”att eleven efter genomgången grundskola har utvecklat sin förmåga till kreativt skapande” och ”att eleven kan utveckla och använda kunskaper och erfarenheter i så många olika uttrycksformer som möjligt som språk, bild, musik, drama och dans”. I läroplanen för gymnasieskolan blev estetisk verksamhet ett kärnämne och de estetiska programmen växte fram.

Sinnenas plats idag

Lgr11 betonar på flera ställen att skolan ska främja och stimulera elevernas kreativitet och att skolarbetet ska uppmärksamma de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna. Eleverna ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet. Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig. Det är alltså en del av skolans uppdrag.

Samtidigt minskas de estetiska ämnenas plats i den nya lärarutbildningen från 2011, allt mindre studietid ägnas åt dem. Det syns också i antalet timmar som grundskoleelever får i bild, hem- och konsumentkunskap, musik och slöjd. Hur hänger det ihop med Anne Bamfords forskning som visar att kunskap i, med, genom, om estetiska lärprocesser är tätt knuten till att den kunskap lärarna besitter i dessa ämnen håller hög kvalitet.

I gymnasiereformen 2011 togs Estetisk verksamhet bort som kärnämne. Det betyder att endast de som väljer det som individuellt val, kan få ett estetiskt ämne under sina studier på gymnasiet.

Läroplanen innehåller ett krav på att eleverna ska få tid till eget skapande, att sinnena ska involveras och kreativiteten främjas. Hur får vi detta att gå ihop? Går det att genomföra med alla andra arbetsuppgifter som läggs på lärarna? Ett sätt, som jag sett exempel på, är ämnesövergripande arbete, kollegialt lärande och arbete med värdegrunden.

Intervju med Lollo Konnebäck, musiker och kommunikatör

Lollo Konnebäck är musiker och kommunikatör med det egna företaget Lokomotiv kommunikation. Han är också anställd i Svenska kyrkan i Alingsås där han ofta spelar på den mäktiga kyrkorgeln, ett instrument han fascinerades tidigt av. Instrumentet stiftade han bekantskap med genom skolkantorn, Nils Björck, i barndomens Askersund. Skolkantorer fanns runtom i Sverige och delade sina anställningar mellan skolan och kyrkan.

Hur ser en kyrkomusikers vardag ut?

Det är ett yrke där innehållet är väldigt varierande, man spelar själv, leder andras musicerande och man möter olika åldrar. En viktig poäng är att man som kyrkomusiker lever med i livet, genom årstidernas skiftningar och livets gång med dess sorger och glädjeämnen.

Hur går det då med musiklivet i kyrkan under pandemin?

Kyrkan har anpassat gruppstorlek så att avstånd kan hållas och detsamma gäller vid konserter.

Hur kom du in på spåret att bli musiker i kyrkan?

Min morfar var skolkantor men det var egentligen skolkantorn Nils Björck, som jag hade som lärare i den lilla småstaden Askersund som inspirerade mig. Han var folkskollärare i skolan, spelade i kyrkan och hade hela musikundervisningen i staden. Han var ensam dåtidens samlade musikskola fram till mitten av -60-talet.

Eleverna började spela blockflöjt i årskurs två och därefter fanns möjligheten att fortsätta och spela piano eller orgel fram till årskurs sex. Nils Björck ledde också skolkören och den framträdde i skolan men även i kyrkan ibland.

Genom skolkören kom jag i kontakt med orgeln, kan man säga och jag tyckte att det var häftigt att sitta däruppe och spela och fascinerades av den mäktiga klangen och av rummet. Skolkantorn som hade hand om musikundervisningen i skolan och i kyrkan utgjorde ju en personlig koppling mellan kyrkan och skolan. På många platser var kantorn kanske den enda personen som var utbildad i musik, något som gäller än idag.

Ett starkt minne från denna tid var de vårsoaréer som Nils Björck anordnade. Publiken utgjordes av föräldrar och släkt som vi musikelever spelade upp något stycke för. Jag minns nervositeten och allvaret, musiken var något viktigt. Kyrkan stod för en oerhört viktig kulturgrund i samhället. Jag har också tänkt tillbaka på vår skolkantors engagemang för oss elever och ser det som något oerhört viktigt för min utveckling och mina vägval.

Jag känner mycket för möjligheten för många att få komma med i kyrkan och vara med och musicera. Det var något viktigt jag fick med mig, inte minst genom skolkantorns försorg, och som jag verkligen vill ge tillbaka. Musik betyder mycket för individen och för kulturen i samhället. Kyrkan är ofta en spelplats för det lokala musiklivet. I Alingsås är det till exempel musikandakter på lördag förmiddag med lokala medverkande och musikesteter från gymnasiet har också regelbundet haft konserter här i kyrkan.

I ett hörn av mitt första klassrum på Lidåkerskolan i Lidköping stod ett piano. På det spelade fröken under mina första år i skolan till morgonsamlingen. För det hade vi varje morgon. Kanske var det inte alltid en psalm som det varit för generationerna innan. I min klass lärde vi oss också ”vem kan segla förutan vind”, ”hör göken gal om våren” och andra sånger. Men att det stod ett piano i klassrummet, att vi hade morgonsamling och att fröken självklart kunde leda sång, ja det – förstod jag senare – var en historisk rest av att utbildning och kyrka tätt hört ihop. I många skolor samsades man länge om musiklärare med kyrkan, så kallade skolkantorer.

Föregångaren till pianot i mitt första klassrum var tramporgeln. Min far, som var lärare, spelade orgel, han spelade redan som liten pojk i sin kyrka i Göteborg och fick betalt per psalm, och så fort vi kom någonstans med tramporgel spelade han mer än gärna. För mig hör det karaktäristiska ljudet av tramporgel ihop med min älskade far. Han är min förebild och orsaken till att jag valde att själv läsa till lärare. Åter till mitt första klassrums morgonsamlingar.

Jag älskar sång och musik så för mig var det underbart att få börja dagen med att sjunga. Jag blev glad och det kändes högtidligt att få vara i skolan. Det finns de som har andra minnen, av att varje morgon starta med gemensam sång. Nuförtiden finns det stöd i forskning såväl för att sång är bra för vårt välmående och kanske är det faktiskt viktigt att få upptäcka och använda sin egen röst. Sång tillsammans med andra, ja för min del fortsatte det med körsång som blivit ett så stort glädjeämne i mitt liv. Tack skolan för all sång och musik!

Folkskolan och sinnena

Den svenska folkskolan infördes 1842, med läsning, skrivning, räkning, teckning, geografi, historia, kristendom och gymnastik med lek och idrott på schemat. Det nationalistiska inslaget var starkt och skolan blev en tacksam mylla att plantera dessa idéer i. Den gemensamma sången med stamsångerna i centrum, var ett inslag i skolan under 1940- och 50-talen.

Stamsångerna var gemensamma och unisona, fastställda av Kunglig Majestät att läras in vid skolorna. Texterna hyllade kungen och fosterlandet, men innefattade även grannländernas nationalsånger. Svenska folkvisor och några julvisor fanns också med. Även i det militära sjöng man sånger med nationalistiskt innehåll, för att dana de pojkar som skulle göras till män. Tanken med gemensamma stamsånger har levt kvar långt in under andra hälften av 1900-talet.

I nästa blogg blir det en intervju som speglar vad en skolkantor kunde betyda för utbildning i musik och kunskaper för att behärska instrumentens drottning: kyrkoorgeln.

Skolan och kyrkan har en gemensam historia och i förra blogginlägget gjorde jag ett nedslag i medeltiden. Den här gången rör vi oss från 1500-talet till 1800-talet. Det kanske är fler än jag som tänkt att läskunnigheten var si sådär dåförtiden, särskilt ute på landsbygden. Men bibeln, psalmboken – och husförhören – gjorde sitt till för att den faktiskt var god. Min egen mormors mor är ett exempel. I min släkt berättas att hon, som hette Anna-Kajsa Johannesdotter och växte upp i norra Dalsland inte kunde läsa när hon var 12 år. Och kanske var det inte så viktigt för någon som till vardags var ute med får och getter i de dalsländska skogarna. Men prästen upptäckte att flickan var intresserad av att lära sig och han lärde henne läsa och skriva. Bibeln och psalmboken, det var väl den litteratur som fanns att tillgå.

Efter reformationen

Den allmänna skriv- och läskunnigheten i Sverige var god under 1600- och 1700-talen. Då, liksom under medeltiden, var prästen eller klockaren lärare och kyrkan var skola. Till stor del gällde inlärning utantill, psalmverser och Luthers lilla katekes var läromedlen. Bland annat skulle tio Guds bud och trosbekännelsen rabblas obehindrat, annars blev det en anteckning i husförhörslängden.

”Från början och långt fram i tiden sågs skolarbetet som den absoluta motsatsen till leken. I skolan skulle barnen lära sig livets allvar”. Så skriver idéhistorikern och författaren Sven- Eric Liedman i sin bok Hets! Han berättar om hur skolan fram till 1800-talet kopplades samman med allvar och leken sågs som något obetydligt, något som i småskolan rentav skulle förbjudas. I högre utbildning ansågs man däremot vara mogen nog att unna sig ett visst mått av lösare tyglar, lek om man så vill. Hur är det i dagens skola, är leken till för de små men inte för de äldre?

Redan mot slutet av 1700-talet fanns det sådana som inte höll med om att barnets lek skulle hållas kort i skolan. Som exempel tar Sven-Eric Liedman upp den tyske skalden och tänkaren Friedrich Schiller som skrev: ”Ty för att med en gång äntligen säga det klart: Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är bara helt och hållet människa när hon leker”.

Flickornas förfinade sinnen på 1800-talet

Kultur som karaktärsdanande är en idé med urgamla anor från Antiken. Den växte sig stark runt sekelskiftet 18-1900 då man tänkte sig att människan kunde skolas.

Könen var kontraster till varandra, män var rationella och kvinnor känslomässiga. Pojkarna lärde sig latin, matematik och historia. Genom att lära sig former i latin, formler i matematik och de stora mönstren i det historiska skeendet, kunde de förfina sitt intellekt. Flickorna skulle istället utveckla sina sinnen och förfina sitt känsloliv. Vi har exempel på detta i böckerna om Jane Eyre av Charlotte Brontë, menar Sven-Eric Liedman.

Skönheten stod i centrum. Förfiningen av sinnena bestod i att spela piano, brodera och måla. Flickor i de högre samhällskikten ägnade en stor del av sin tid åt att tillägna sig dessa konstarter. I hemmen, vid fester, kunde de få framträda och visa upp sina kunskaper men inte i det offentliga rummet.

För flickor från enklare bakgrunder var vardagarna fyllda av hårt arbete och tid för att utveckla ett konstnärsskap fanns sällan. Men några fick i varje fall möjligheten att bli lärarinnor. Anna-Kajsa, min mammas mormor, utbildade sig just till lärarinna, när utbildningen öppnades för kvinnor, och arbetade som det fram till hon själv bildade familj. Hon blev en slags vattendelare i vår släkt och viktig när det gällde synen på att det går att lära sig nya saker. Anna-Kajsa hade ju varit analfabet långt upp i åren- Och naturligtvis var hon en stark förebild för mig att just utbilda mig till lärare.

Från 1842 blir folkskolan obligatorisk i Sverige och den ägnar jag nästa blogginlägg åt.