De gick den gymnasieutbildning som tydligast har ett kreativt innehåll, där man både enskilt och tillsammans deltar i och skapar i kreativa processer, nämligen Estetiska programmet. Hur ser de på den utbildning de fick? Vad tycker de att de fick med sig? Vad gör de nu?
På min blogg gör jag då och då intervjuer med personer som gått ett estetiskt gymnasieprogram, idag är det återigen äntligen dags! Karin Park, artist, musikproducent och låtskrivare med Norge, Sverige och världen som arbetsfält berättar hur hon ser på kreativitet.
Intervju med Karin Park
Karin Park gick 3 år musikgymnasium på Rytmus i Stockholm med afro-amerikans inriktning. Jobbar nu som artist, producent och låtskrivare och har gjort det proffessionellt i 20 år.
Arbetar som: Artist, musikproducent och låtskrivare
Bor: I Djura, en by utanför Leksand där hon också har sin studio
Utbildning: Estetisk linje inriktning musik på Rytmus i Stockholm
Vad tänker du när du hör orden ”kreativ/kreativitet’?
För mig betyder det frihet att skapa sin egen värld. Att få följa sin egen fantasi istället för att förhålla sig till realiteten. Att kunna vända upp och ner på saker. Men också sökande efter nya. Att kunna skapa något där inget tidigare fanns. Min dröm när jag var liten var att få sjunga och att få skapa min egen verklighet.
Är det viktigt med kreativitet? Varför?
Allting vi ser runt oss som är byggt av människor fanns ju i någons huvud innan det blev verklighet. Och utan den personens kreativitet hade ju inte det funnits. Så visst är det viktigt. Allting som stimulerar fantasin är viktigt.
Jag tror att det är människornas uppgift att skapa nya saker och genom våra önskningar och vår kreativitet utvecklas vi.
Du gick ju den gymnasieutbildning som tydligast har ett kreativt innehåll, där man både enskilt och tillsammans deltar i och skapar i kreativa processer. Hur ser du på det idag? Vad tycker du att du fick med dig?
Det var på min gymnasieutbildning jag lärde mig att kreativitet i kombination med strukturerat arbete är nödvändigt. Man kommer inte så långt med sin kreativitet om man inte får ett strukturerat system på det. Det är nog en av dom största utmaningarna i både mitt och många andras konstnärskap. Att kunna strukturera både hjärnan och vardagen så att det man vill skapa blir färdigt, att man har disciplin att träna på det man ska bli bättre på och förmåga att kunna driva på sin egen produktivitet. Det är något som skolan hjälpte till med.
Har du användning för något av det du fick med dig i ditt nuvarande yrke som sångare, låtskrivare och musikproducent?
Jag tycker jag fick med mig oändligt mycket från den tiden. Jag har stor användning för det som lärarna sa till mig när jag gick i skolan, dom verktyg vi fick använda där och dom förebilderna vi fick möta. Dessutom så har jag många kontakter och vänner därifrån som jag fortfarande har kontakt med. Jag tror faktiskt att jag tänker på den tiden nästan varje dag i något sammanhang i mitt musikskapande.
Tiden på Rytmus i Stockholm var också med på att forma mig till den artist som jag är idag genom att vi fick testa så mycket och jag kunde utesluta många av vägarna man kan gå tills jag hittade min egen.
Ordet mångfacetterad ger kanske ytterligare dimensioner till allsidig. En mångfacetterad undervisning låter mer spännande och utmanande tycker jag. Här illustrerad med några prismor i min morfars kristallampa. Foto: Lennart Esborn
I förra blogginlägget av kreativiteten och läroplanerna funderade läromedelsförfattaren och journalisten Ulla M Andersson om det här med saklighet och allsidighet. Hon berättade om en gestaltning hon och hennes klass gjorde utifrån en händelse som skett lokalt och som speglades i medias rapportering. Läs gärna det inlägget. I detta blogginlägg resonerar Ulla vidare kring den erfarenheten.
Var föreställningen saklig? Låt oss gå in lite djupare i begreppet.
Objektivitet, sans, balans, förstånd, pragmatism, verklighetsförankring och realism. Det är några av de förslag till synonymer som finns för ordet saklighet. Om man översätter det till engelska, vill säga. På svenska tycker vi att det räcker med saklighet. Alla vet väl vad det innebär att vara saklig?
Strävan efter saklighet i skolan är helt nödvändig, annars öppnar sig dammluckor åt alla håll som kan få ödesdigra konsekvenser. Enögdhet, enfald och förenkling av verkligheten i det enda perspektivet sker på bekostnad av komplexitet, ifrågasättande och öppenhet.
Som medskapare i en kabaré, uppsättning eller film arbetar man med ett urval av fakta, med olika perspektiv, med valet av tyngdpunkter. Vad ska lyftas fram extra mycket, vad räcker att bara nämna i förbifarten?
De estetiska ämnena och sakligheten
Kan man vara objektiv när man dansar? Knappast. Kan man vara sansad? Visst, men lika gärna vara ”osansad”, som en motvikt till det sansade. Kan man använda sig av balans? Absolut. Balans är viktig i koreografi, musikalisk komposition, i bildkomposition, i texter. Men det är en annan sorts balans än den vi pratar om i till exempel ett läromedel. Vi måste inte spegla flera perspektiv i en dans, det kan räcka med ett eller så bestämmer vi att det är flera. Förstånd då? Tveksamt. Att vara förståndig är ett moraliskt begrepp som passar illa i de konstnärliga språken. Det begränsar, värderar och snävar in vad som är tillåtet. Det är tvärtemot vad som är andemeningen i de estetiska uttryckssätten. Pragmatism. Svårt att applicera på berättelsen, men om man tänker så här kan det gå: Trots att jag egentligen tycker på ett sätt, så inser jag att det kan vara bra att göra på ett annat sätt istället. Denna frihet finns i de estetiska uttryckssätten. Och slutligen realism och verklighetsförankring. Den tillför något viktigt i dansen och i dramat, och kan förstås också användas i en litterär text, sångtext eller kanske i en bild. Men den är på intet sätt nödvändig, man kan också vara helt orealistisk, gestalta drömmar, tankar och visioner.
Här ser vi att skillnaden i strävan efter saklighet går stick i stäv med mycket av det som de estetiska ämnena till stor del består i. Kan vi nå djupare genom att arbeta på ett subjektivt, konstnärligt sätt sida vid sida med sakligheten? Vi anser det.
De estetiska ämnena kan spegla det subjektiva, känslomässiga och sinnliga. I dem är gestaltandet en grundbult, menar Britt-Marie Kühlhorn. Det vidgar vyerna, skapar kontakt mellan människor och berör på djupet. Det är när man gestaltat något för andra som man lär sig mest.
Professor Efva Lilja säger följande i en intervju:
Den ordlösa gestaltningen fokuserar på känslouttryck och ger form och mening till det man annars kan uppleva som ogripbart, det som inte låter sig inordnas. Drömmar, längtan och det som håller drömmen vid liv.
Lilja arbetar bland annat med dans och koreografi tillsammans med elever på högstadiet. Hennes erfarenhet är att ungdomar i den åldern ofta har djupa funderingar kring existentiella frågor, om att vara omtyckt, att bli bortvald, att ibland inte hitta rätt i livet. Hon tycker att i detta läge är konsten extra viktig. Med upplevelsen i minnet kan man sedan reflektera och nå en djupare saklighet.
Inspelad musik och rättigheter
Det är viktigt att veta att det inte är tillåtet att fritt använda inspelad musik vid dansuppvisningar och teaterföreställningar. Numera är det enkelt att lösa en så kallad Musik-i-media-licens, MiM. Det görs via Stim, en upphovsrättslig intresseorganisation för musikskapare och deras musikförlag. Man betalar en gång om året och tillståndet gäller användning av musik för intern verksamhet som riktas till skolans personal, skolans elever och elevernas målsmän. Andra regler gäller för offentliga konserter riktade till allmänheten.
Den som inte löser licens och ändå använder inspelad musik, kan dömas till böter. Tänk på att det inte hjälper att säga att man inte kände till reglerna, du är skyldig att ta reda på vad som gäller. Mer information finns på Stims hemsida.
Reflektera Lärarlaget
Inte ens en forskare kan kliva ur sin samtid, alla måste förhålla sig till den. De estetiska ämnena är inte objektiva, de är tydligt subjektiva och med deras hjälp kan man förflytta sig i tiden. Kraften i dem ligger i att de kommer underifrån och upp och varken bör eller kan dikteras uppifrån. Men hur långt kan man gå?
Diskussionsfrågor
Hur kan man förena historieämnets och de naturorienterade ämnenas krav på objektivitet med det subjektiva, det konstnärliga, i de estetiska ämnena?
Vilket estetiskt uttryckssätt ligger dig närmast? Vilket uttryckssätt kan du använda i dina ämnen? Finns det redan någon typ av samarbete mellan estetiska och andra lärare på er skola som går att bygga vidare på?
Identifiera något i ditt ämne som du skulle vilja testa att gestalta estetiskt!
Hur kombinerar vi saklighet med risken att vi inte vet vad som ska hända?
Så långt journalisten och läromedelsförfattaren Ulla M Anderssons tankar nu tar jag till orda igen.
Allsidighet
Undervisningen ska, förutom att vara saklig, också vara allsidig. Vår tolkning, att ta alla sidor av människan i anspråk, såväl kropp, tanke och sinnen, töjer på begreppet. ”En fågel kan inte flyga utan två vingar” säger professor Anne Bamford och syftar på att det som brukar tillskrivas människans estetiska sidor, dans, musik, bild och form är nödvändigt också för att utveckla vår tankeförmåga vårt matematiska sinne, vår analysförmåga, vår samarbetsförmåga, vår koncentrationsförmåga. Därmed ges förutsättningar att utveckla vårt kreativa tänkande. För ju fler sinnen och språk som är inblandade desto bättre lärande.
Det förefaller som om mycket av det som tidigare ansågs vara skola och utbildning är satt under lupp. Att hela utbildningssektorn egentligen är politiskt kontaminerad, att jag som förälder ska ha inflytande på vilken kunskap som lärs ut och av vem. Förs det rentav en kamp om vad en skola kan vara? Den diskussionen är viktig men går utanför det vi vill fokusera på här: kreativa möjligheter i den skola som finns. Och oavsett det säger våra styrdokument att allsidighet ska råda i undervisningen. En synonym till allsidig är ordet mångfacetterad. Hur skapar man förutsättningar för en mångfacetterad undervisning?
Mångfacetterad
Som tidigare medialärare kan jag inte låta bli att tänka på erfarenheterna av att skapa filmer eller skoltidningar tillsammans med eleverna. Det var rika uppgifter med ett konkret slutmål och den höga kvalitén inbyggd när vi tog oss an alla delmål och löste de problem som dök upp på vägen. Aktivitet, kreativitet, ja en mångfacetterad undervisning där vi skrev, rättade, ljussatte, skrev igen, gestaltade, samarbetade, planerade, skrev igen, gjorde story board, gjorde studiebesök på tidningsredaktioner och TV-studior, mötte journalister, skrev igen och vid deadline digitalt skickade materialet till det lokala tryckeriet. Nej, jag behövde sällan säga till eleverna att komma i tid till lektionerna, jag behövde sällan hyscha, jag såg däremot ofta eleven som inte skrev texter av så hög kvalité i sin svenskundervisning, göra det på mediatimmarna. Länge har jag funderat på hur det kom sig och är nog inte färdig att ge ett svar ännu, så här långt senare men på något sätt träffar ordet mångfacetterad ganska väl in på de erfarenheter vi gjorde i undervisningens svåra konst.
I nästa bloggavsnitt avslutar jag temat saklighet och allsidighet, åtminstone för denna gång, för det är långtifrån uttömt. Samtalet kring dessa frågor måste hela tiden hållas levande, menar jag.
Går det att kombinera en saklig och allsidig undervisning i olika ämnen med estetiska uttryck? Är inte risken att den förlorar sin saklighet och allsidighet? Eller är det när vi tillåts vandra runt inuti ett skeende som ett fördjupat samtal kan uppstå? Bilden är från Ulriksdals slotts teaterscen. Foto: Monica Esborn
”Undervisningen ska vara saklig och allsidig”. Kapitel 1 i Lgr11 och Lgy11, rubrik Saklighet och allsidighet
Aldrig har det väl varit viktigare att läroplanens betoning på saklighet och allsidighet efterlevs. Samtidigt befinner vi oss i en tid när en president kan hävda att det var fler personer på plats vid hans installation än vid föregångarens, trots att det finns bildbevis om motsatsen. Vi lever i en tid när det som nyss var vetenskaplig empiri och fakta blivit till åsikter. Och alla får ju ha sin åsikt, eller hur.
Nyss kunde vi ändå i någon grad lita på det som publicerades och som skrevs av utbildade journalister, såklart med en vinkel. Nu skriver alla och publiceringsmöjligheterna är bortom redaktörers, lektörers och andra filterfunktioners kontroll. Hur ska man i det enorma bruset kunna avgöra vad som är sakligt och allsidigt? Nu vet vi också att det till och med pågår kampanjer, ett informationskrig rentav som syftar till att splittra, skapa osäkerhet och minska tilliten. Media- och Informationskunnigheten (MIK) behöver få ett stort utrymme i utbildningarna.
I några blogginlägg framöver kommer jag belysa den här frågan. I den här bloggen, där de estetiska uttrycken är centrala, börjar vi där. Här kommer en text som journalisten Ulla M Andersson skrev när vi samlade material till den bok vi tänkte ge ut men som blev en del av innehållet i denna blogg.
Ulla berättar:
Kravallerna i Göteborg
Eleverna i årskurs sju och nio var samlade för att rösta fram temat för den årliga kabarén. Majoriteten av eleverna röstade på ”Göteborg”, ett tema som fick igång fantasin och associationerna hos både vuxna och ungdomar.
En av grupperna, endast bestående av tjejer, hade valt att arbeta med dans. Någon hade dansat mycket och i många olika genrer, några lite grand och ett par stycken inte alls. Nu gällde det att komma på något att berätta något med anknytning till temat, med hjälp av dans.
I juni 2001 hölls ett EU-toppmöte i Göteborg och flera statschefer var på besök, bland andra George Bush. Demonstrationer mot globaliseringens effekter samlade runt 50 000 personer på gatorna, huvuddelen av dem som demonstrerade gjorde det fredligt. Men under dessa dagar utbröt även kravaller i flera stadsdelar. Totalt 2 500 poliser var utkommenderade och grep flera hundra ungdomar, varav en del var hitresta danskar och tyskar. En ung man blev skjuten av polisen och klarade med nöd och näppe livhanken. Senare dömdes han för våldsamt upplopp.
Dessa händelser låg djupt i många göteborgares medvetande, trots att det hade gått nästan tre år när kabaréarbetet påbörjades. Några hade sett fredliga demonstrationståg, andra såg påkförsedda, svartklädda och maskerade unga män som var aggressiva. Många mindes bilder i media av brinnande bråte på Avenyns trottoarer, sönderslagna skyltfönster och massor av poliser överallt. Det liknade ett krigstillstånd som skrämde göteborgarna, ung som gammal.
Med hjälp av dans ville tjejerna berätta om konfrontationen mellan polisen och de militanta demonstranterna, det framkom vid en brainstorming i gruppen. Alla hade sina bilder i huvudet, men tillsammans växte en ny version av händelserna fram. Det hela förstärktes med enkla medel, enkel kostym och rekvisita.
De som föreställde poliser bar hjälmar och var försedda med batonger och var i övrigt svartklädda. De dansade omväxlande i street- och rockig hiphop-stil till musik av Nerd och Michael Jackson, sammanklippt så att koreografin och berättelsen fördes vidare. Demonstranterna var också svartklädda, men försedda med en scarf knuten över munnen, endast ögonen syntes. Koreografin arbetades fram av eleverna själva, och de rutinerade dansarna hjälpte de ovana med stegen.
När arbetet pågått några veckor och programmet skulle läggas inför föreställningarna, knöts två grupper samman. En grupp som valt att spela teater hade arbetat fram en berättelse om toppmötet mellan statscheferna. Den lades i direkt anslutning till dansgruppen.
Med på toppmötet var danske statsministern Poul Nyrup Rasmussen, George Bush, Margot Wallström, Tarja Halonen och några till. Turligt nog fanns en dansktalande elev som gjorde danske statsministern trovärdig på flytande danska. Topp-politikerna gjordes mänskliga, diskussionerna kryddades med en hel del humor och satir.
I övergången mellan de båda numren, när rekvisita skulle ut från scenen, kom ett demonstrationståg med fredliga demonstranter med slagord mot globaliseringen på sina plakat. Detta för att visa att alla demonstranter inte var militanta och bråkiga, detta var ju också så det var i verkligheten.
Dansen började till suggestiv och mörk musik. Polisbilar hördes och röster från engelsktalande poliser. En av danstjejerna hade bra koll på musik som kunde passa, både till det som skulle berättas och som gick bra att dansa till.
Det hettade till mellan de båda dansande grupperna och berättelsen mynnade ut i ett skott mot den unge mannen.
En niondeklassare visade både mod och närvaro när hon spelade den mycket provocerande unge mannen. Helt orädd ställde hon sig framför publiken och skrek ”Men reagera då, för helvete!”. Någon i gruppen hade under demonstrationsdagarna sett en incident, när just detta hände.
Så gick skottet av och den unge mannen segnade ner. Med musik illustrerades hans dödsångest.
Det var knäpptyst i lokalen. Stämningen var så förtätad att man kunde skära genom luften med kniv. Var det den unge mannens fel det som hände? Eller polisernas? Kunde man gjort annorlunda?
Fortfarande tio år senare finns denna upplevelse kvar och de som var med säger att ”Jag får gåshud när jag tänker på det”.
Vad bygger då denna starka upplevelse på? För att bena ut detta kan man fundera över vad Britt-Marie Kühlhorn, lektor i bildpedagogik vid Konstfack i Stockholm, säger:
”Du vet inte vad du har gjort förrän någon annan har svarat”.
Kommunikation uppstod mellan dansare, skådespelare och publik. Både de på scenen och publiken hade en viss förförståelse för det som gestaltades. Tv-bilderna eller de personliga upplevelserna av händelserna fanns hos dem alla. Publiken svarade ordlöst på det som visades på scenen, kommunikationen var ett faktum.
Med de estetiska uttrycken kan vi gestalta större skeenden och föra dem närmare oss. Verklighetsförankringen i dansen gör den extra stark och kommunikativ. Med den kan vi överbrygga gapet mellan sakligheten och den konstnärliga friheten.
Det var vad som hände med gestaltandet av kravallerna i Göteborg 2001.
I nästa blogginlägg problematiserar och resonerar Ulla kring vad saklighet är. Och går det egentligen att kombinera med estetiska uttryck? Fortsättning följer alltså.
Vad är det som gör att vi kan behålla lusten att lära oss upp genom åren, ja förhoppningsvis under hela livet? Inte sällan är det en lärare som inspirerat längs vägen. Foto: Monica Esborn
”…utbildningen inom skolväsendet…ska främja (alla) elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära.” Kapitel 1 Lgr11 och Lgy11 rubrik Grundläggande värden
Om att vilja lära sig
Alla har vi nog en lärare som betytt särskilt mycket under skolåren. Förutom att man får gå i skolan, har de flesta runt om i världen, i alla länder, i minsta by, förmodligen en lärare som man minns hela livet. Någon som såg en, lyssnade och brydde sig. En person som kanske kom med nyskapande idéer och roliga uppgifter.
Ulla berättar
Han var lärare i samhällskunskap. Vi i klassen visste aldrig riktigt vad som skulle ske under lektionerna. Det luriga leendet när han kom in genom klassrumsdörren i sin bruna smårutiga kavaj, är ett starkt minne. Ofta hade han med sig en bunt med dagstidningar som han ville diskutera innehållet i. Det var en rejäl packe och tidningarna hade olika politisk färg. Detta var under en tid då skiftet mellan en gammaldags undervisning mötte de lite friare formerna. Vissa lektioner spårade ur och ledde till mer eller mindre kaos. men inte på lektionerna i samhällskunskap. På något magiskt sätt blev det alldeles lugnt i klassrummet. Hans frågor om varför man tyckte något och hur man hade kommit fram till det, sitter kvar i minnet. Stämningen kändes öppen och tillåtande, det luktade av färskt trycksvärta, man såg de svarta rubrikerna. Aktivitet och lugn på samma gång. Han fick igång oss att tänka själva och ofta var det hög nivå på samtalen.
När vi lämnade klassrummet kändes det som om vi hade gjort något viktigt. Vi hade kontakt med vår lärare, det hade uppstått en relation.
Vi vet att en god relation till läraren skapar trygghet, ger mod, främjar idéer, nyfikenhet och samhörighet. Det finns ett begrepp för det: relationell pedagogik. Ibland verkar det som om man helt har glömt bort det mest grundläggande i läraryrket, vikten av relationen mellan lärare och elev. Det förefaller som om Sverige har ett problem när det handlar om föräldrars och elevers förväntningar på skolan. Där sticker Sverige ut negativt. Att förändra detta är avgörande för att höja skolresultaten, enligt Andreas Schleicher, OECD:s chef för utbildningsfrågor och Pisaansvarig.
Vår samhällskunskapslärare visade respekt för oss elever, resonerade kring aktuella händelser och var intresserad av hur vi tänkte. Han var trygg i sin yrkesroll och kunde visa på alternativa världar utanför skolan. Men han var inte bästa kompis med oss, något som i värsta fall kunde ha lett till inneslutning av vissa elever och uteslutning av andra.
Lektionsupplägget kanske inte låter så särskilt innovativt idag. Men något hände där. Det är ingen slump att samhällsintresset många år senare ledde mig mot att författa läromedel i just detta ämne. Han planterade ett intresse som har varat i hela livet. Det kan alla göra. På sitt eget sätt.
Att placera farfars mynt i den handstöpta ljuskronan är naturligtvis en övning i finmotorik för den som är i den åldern. För mig blir det en illustration av att sätta ihop oväntade saker, det vill säga innovation. Foto: Monica Esborn
I en hylla med glasdörrar har jag samlat böcker som är viktiga för mig. Där finns mammas lilla vita psalmbok från konfirmationen 1945, där finns Selma Lagerlöfs samlade verk inbundna i skinn och guld som jag fått efter min mans morfar som var bokhandlare i stan. Ja, flera av böckerna är vackert inbundna om än slitna. Böckerna står högst upp i bokhyllan.
Lite längre ner, i lagom höjd för personer som precis lärt sig gå och fram till 5-årsåldern finns en hylla med blandade saker. Det är saker som jag fått och som jag lagt där eftersom jag tycker om att titta på dem. Där finns till till exempel några mynt i olika valörer, bland annat tvåkronor som jag fick av min farfar när vi hälsade på hos dem på Ånäsvägen i Göteborg. Där finns också en otroligt vacker handstöpt ljuskrona som jag fått av mina svärföräldrar för många år sedan men som jag ännu inte börjat använda eftersom den gläder mig så mycket just som den är.
Livet har också förärat mig med barnbarn. Tre av dem är precis i den där åldern när man når upp till den hyllan i bokhyllan. Det är när man mellan varven städar hemma som jag upptäcker att barnbarnen använder sakerna med oväntat resultat som följd.
Deras lärandefas pågår ständigt och det är mycket man inte tänkt på går att kombinera. Som att farfars pengar från min svunna barndom är alldeles utmärkta att använda för att öva finmotoriska övningar med och att den vackra ljuskronan har perfekta utrymmen där pengarna kan placeras.
På något sätt går mina tankar till att det här är en illustration av modeordet innovation. Vad jag önskar att dessa, mina käraste, och alla andra barn får behålla den här förmågan! Att pyssla, laborera utan att alltid ha ett slutmål i sikte.
Reflektera Rektor Lärarlaget
”Människolivets okränkbarhet individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla”. Fundera tillsammans över orden i läroplanens text.
Diskussionsfrågor:
Hur förmedlas innehållet i läroplanens text, citerad ovan, på er skola?
Kreativiteten och läroplanerna 